”Väldigt lågt av Kokocha”

Niklas Jihde: Varför ringer han inte upp Kristina?

SPORTBLADET

Efter den märkliga smygcomebacken mot Södertälje, där jag lyckades slå in det avgörande målet i ”sudden”, var det dags för den riktiga comebacken mot Balrog.

Journalister och andra innebandyintresserade människor ville få denna match till en ”hatmatch”, eftersom det var just mot Balrog som jag skadades.

För egen del så kände jag ingen anledning till att lägga någon speciell kraft på detta, utan fokus låg på att komma tillbaka i elitseriekostymen.

Nu blev det inte mycket till match - vi var helt enkelt för överlägsna denna gång.

Slutresultatet skrevs till 10-3, faktiskt rätt smickrande siffror för gästerna Balrog. För egen del – en industriinsats. Blåstället på och hårt jobb var melodin för dagen. Kan säga att man inte känner sig så tuff där ute på planen, dock inga problem med axeln, utan mer att innebandy helt plötsligt känns som världens svåraste sport. Att man skjutit in över 300 mål i sin karriär och totalt producerat över 500 poäng, framstår som en gåta efter en sådan match.

Men det vore konstigt om det bara var att gå in och lira som vanligt efter en lång frånvaro.

Det är ju faktiskt världens bästa liga vi snackar om.

Det märkliga är samtalsämnet efter matchen. Vi vinner alltså matchen med 10-3. Vi spelar vårt bästa spel för säsongen, ändå vill de flesta bara höra hur det kunde ske att jag gick mållös ifrån matchen!

Jag var hur nöjd som helst med vår insats och med mina två perioder. Det jag har svårt att acceptera är att det ständigt ska fokuseras på individens insats, det är faktiskt en lagsport vi håller på med. För oss spelare som ska verka som målskyttar finns det bara ett sätt att få en godkänd insats – göra mål! Så har det väl alltid varit inom idrotten men jag tycker mig se ett trendbrott när man läser om vår superstjärna Zlatan Ibrahimovic. Juventusspelaren har visat att man kan vara bäst, trots att det är Trezeguet som öser in de flesta målen. Definitionen av världens bästa spelare brukar alltid gå till en poängmaskin, det är ju vi som syns. Är vi bäst – nej, enligt mig är det spelarna som gör både slitet och glamour-arbetet, som är bäst. Ta Pixbospelaren Anders Hellgård som exempel. ”Hellas” är en bra avslutare, framspelare, bollvinnare och framförallt är det defensiva hans adelsmärke. Jag kan faktiskt bli ruskig avundsjuk på en spelare, som min landslagskamrat Hellgård.

Senast gjorde Pixbo en mirakelvändning när de bortabesegrade Europacupmästarna Warberg med 8-7. Anders blev poänglös. Ändå var han som vanligt en av de bästa på planen. Han fick beröm för sin insats och kunde gå hem med gott samvete.

Det är så det ska vara. Hade det varit Carlbom, Vesterlund, Bodén eller Johan Anderson, som gått mållösa från en sådan tillställning så hade man fått leta med en lupp för att hitta deras namn. Orättvist – ja kanske.

Slutsatsen är dock att det är en lagsport vi håller på med – men ändå inte.

Vår förbundskapten Kristina Landgren-Carestam fick mycket stryk i media förra veckan. Kul att innebandyn kan rå på de tunga sidorna i en kvällstidning, men kritiken är vissen enligt mig. Att den tidigare förbundskaptenen (Peter Kokocha) hoppar på sin efterträdare i media tycker jag är lågt, väldigt lågt. Okej, resultaten har varit dåliga mot Finland och det ska man ta allvarligt på. Självklart. Vad som inte tas upp är att det ständigt varit skadeproblem och sjukdomar som ställt till det för förbundskaptenerna. Det är dock ingen ursäkt till förlusterna men sanningen är att skillnaden mellan storebror Sverige och lillebror Finland är mindre än någonsin. Det man ska komma ihåg är att Finland faktiskt var bättre än oss i senaste VM, men de föll på den mentala biten. Kokocha fick sitt fjärde guld på lånad tid. Det som har hänt är att vi inom innebandy-Sverige sysslar med gång medan våra konkurrenter kör ruscher. Vi står nästan still i vår utveckling.

Sanningen är att vi i Sverige tränar lika mycket nu som vi gjorde för 10 år sedan! Vi pysslar med samma taktiska saker som för fem år sedan! Det håller inte längre. Ska vi fortsätta att vara världens bästa innebandyland, så måste vi också utvecklas. Som det är nu, i vår ankdamm, skjuter alla bara stenhårda slagskott mot varandra. Varför ringer inte Kokocha upp Kristina och berätta hur man gör för att besegra Finland, istället för att attackera henne? Där har ni vårt stora problem inom innebandyn.

Vi mot dom istället, då blir det Svenskt guld i Globen – som vanligt.

Visst, vi anfallspelare ska inte gnälla. Man kan spela fem byten och sedan slå in en boll i tom kasse – efter det är man hur het som helst...

Tänk den dagen en innebandyspelare blir inbjuden till idrottsgalan, då har vi lyckats!

Niklas Jihde (websport@aftonbladet.se)