Mästaren Martin är tillbaka

Niklas Jihde: Olofsson är en riktig finndödare

SPORTBLADET

I veckan kom beskedet som många väntat på: Martin Olofsson är tillbaka i landslaget.

Det har väl inte varit som när ”Henke” gjorde comeback i fotbollslandslaget - att den rosa tidningen behövt göra en namninsamling för att det ska ske.

Men ändå – det är stort.

Nu har ju Martin varit positiv till landslaget är en längre tid och det är förbundskaptenerna som har tvekat att kalla in en av sportens största namn genom tiderna.

Är det rätt av dem att ta med Martin? Ja, det får man nog säga att det är.

Trots att Martin inte visat upp sig i landslaget sen 2002 och det i elitserien var fem år sedan Öviks ”Lill-Foppa” dominerade, så sprider hans namn stor skräck i innebandyvärlden.

Jag kan tänka mig att Finlands förbundskapten Petteri Nykky börjar svettas lite lätt när han såg Olofssons namn dyka upp igen: plötsligt spelar inte de fyra senaste segrarna mot Sverige så stor roll för Nykky.

Anledningen är enkel – en viss herr Olofsson har i alla sina mästerskap varit en riktig ”finndödare”, ja till och med effektivare än ”clearasil” är hans kännetecken. Olofssons fina form visar sig i att han toppa den Schweiziska poängligan med 48 poäng på 16 matcher.

Kopiös utveckling

Nu har förstås innebandy utvecklats något kopiöst sen VM 2002 och det räcker förstås inte med att slänga in Martin för att trenden ska vändas för oss i landslaget. Men att den ena gamlingen efter den andra dyker upp igen gör det hela mycket intressant - guld vinner man ofta genom erfarenhet.

Det kommer dock att vila en stor press på en spelare som Martin, på nytt måste han bevisa sin storhet, det gamla är glömt när det gäller en kamp om en plats i VM-laget.

Det är otroligt mycket psykologi i idrott och speciellt i innebandy. Varför det är något visst med just innebandy är att det krävs ett extra stort självförtroende för att lyckas.

Jag har märkt det tydligt nu efter min comeback. På de två matcherna från start har jag varit lika kall som en glassförsäljare på Island - inget händer och man känner sig helt värdelös.

Problemet sitter i huvudet, helt klart.

Att vara forward i dagens innebandy handlar om att våga – eller bli en grottspelare, som bara bökar runt i hörnen. Jag är alltså väldig långt in i grottan för tillfället men jag vill ut och ska ut!

På något sätt gäller det att minnas hur man spelade när allt gick på högvarv. Problemet är dock att när man är ”in the zone” så tänker man inte alls, allt går automatiskt.

Skyttekung – medfött?

Jag förstår så väl varför Andreas Carlbom har så svårt att förklara varför han formligen skottar in mål i årets elitserie. Att han spelar med bra lagkamrater och bara befinner sig där bollen trillar ner är ju bara billiga undanflykter.

Alla skyttekungar har något medfött det är jag helt säker på, men jag tror även att de kopplar bort sina tankar på något besynnerligt sätt – de kan helt enkelt prata med bollen och får den att göra som de vill.

Jag minns hur det var när jag satte nytt målrekord i elitserien. Allt var så enkelt men så svårt att förklara, varför det var just jag som satte dit bollarna. Ofta fick jag kolla på video (oj, det kanske är länge sedan man var skyttekung) hur målen hade gått till och ofta fann jag det märkligt hur jag lyckades med vissa konststycken att få den lilla plastbollen i mål. Det var lite som ”Benny Guldfot”, som hade sina skor som styrde allt han gjorde, det bara flöt på helt enkelt.

In the zone

Att vara ”in the zone” är den härligaste känsla som finns för en idrottsutövare, men när man är där njuter man inte tillräckligt av det. För ni har väl märkt hur rädda idrottare är över att förklara hur bra form de befinner sig. Carlbom är ju ett typexempel. Han vann matchen mot serieledarna Pixbo för sitt Dalen, nästan helt på egen hand (okej, Marklund hjälpte till) men i intervjuerna efteråt såg det bara ut som han ville fly från allt och bara vara en i mängden, istället för att vara den ”Kung Carlbom” han var.

På fredag ska jag för första gången i min karriär möta mina gamla lagkompisar i Pixbo. Har alltid undrat över hur känslan är att möta sitt tidigare lag. På näthinnan ser man spelare som inte jublar över mål de gör mot sina forna lag. Självklart ska man ha respekt för sina tidigare föreningar, men i sanningens namn så skulle det vara underbart att få trycka dit en boll bakom Pixbos landslagsmålvakt Joakim Ågren, och få jubla lite smått!

Det blir även speciellt att möta min bror Johan för första gången på en innebandyplan. Jihde-mötena brukar ha en tendens att spåra ur, även när det är ”Fia med knuff” eller frågesport som gäller. Därför känns det tryggt att det finns domare på plats.

Kobe Bryant gjorde 81 poäng i NBA! Det är som om någon skulle göra 15 poäng i en innebandymatch. Där snackar vi kung!

Niklas Jihde