En helt vanlig slutspelsdag

Niklas Jihde: Kvartsfinal tre mot Storvreta - inifrån

SPORTBLADET

Slutspel är en livsstil.

Allt i mitt liv kretsar kring innebandy, kring nästa match.

Vad är det som gör en slutspelsmatch så speciell? Hur förändras spelet och hur tänker man som spelare?

Häng med en helt vanlig torsdag och kvartsfinal tre mellan Storvreta och AIK.

Klockan ringer inte alls denna morgon hemma hos familjen Jihde – det är sovmorgon som gäller. Eftersom jag börjar närma mig 30-strecket går jag ändå upp relativt tidig, runt nio är ögongluggarna öppna.

Min första tanke handlar naturligtvis om innebandy och kvällens match i Uppsala. Vi har öppnat denna kvartsfinalserie på ett utmärkt sätt och har två noll mot favoriterna Storvreta.

De två första matcherna har varit otäckt jämna, så där som bara matcher i slutspel kan vara. Att det varit hårda matcher märks också på min kropp när jag stiger upp – knäna ser ut som på en gammal handbollsspelare. Det är så det ska vara i ett playoff. Min sambo Linda vet att under ett slutspel blir jag en helt annan människa och under matchdag är det inte lönt att dra upp några världsproblem.

Platsen i bussen - helig

Efter en genomgång på nätet och lite skön läsning om alla lag och spelare i våran lilla innebandyvärld stiger pulsen ytterligare. En enkel lunch och lite vila så är det dags för samling och bussfärd. Många av mina lagkamrater har inte haft lyxen att vara lediga under dagen så det slängs av slipsar och skjortor i bussen innan alla sjunker ner på sina favoritplatser. För är det något som är heligt i alla lag så är det platserna i bussen – alla har sina platser och skulle det dyka upp fel buss så är det ett dåligt tecken inför kvällen.

Efter det vanliga tugget infinner sig tystnaden rätt snabbt: mp3-spelare, iPods och kvällstidningar plockas fram. Materialar-Frasse sitter mitt emot mig med en stor godispåse, inte läge att hoppa på den just nu, men bra sugen blir jag när jag trycker i mig den sjunde banan för dagen.

?och i omklädningsrummet

Framme i hallen fylls omklädningsrummet på snabbt och naturligtvis så sitter alla på samma platser som vid förra veckans segermatch. På bussen har det knappt snackats ett dyft om kvällen match, men väl i hallen så infinner sig den rätta fokusen. Efter snack och laguttagningarna av tränarna så är det dags för den klassiska promenaden, som alltid på bortamatcher, som alltid samma väg som senast.

Vi snackar mycket om att vara ruskigt heta från start, att verkligen hålla laddningen uppe i laget trots att vi kan spela avslappnat, det är Storvreta som har kniven mot strupen. Det har blivit dags att skicka Uppsala-laget på semester, det är alla rörande överens om när vi lämnar kylan för att gå in och byta om.

Vi får en helt sjukt bra start på matchen och anslagstavlan visar 0-2 till AIK efter 1.13 av period ett. Känslan i laget är avslappnad och bra. Det känns som om vi har kontroll på läget. Storvreta vägrar dock att ge sig och de får in en tung reducering i den sista sekunden av perioden. I vår omklädningsrum är det inga glada miner, spelet är inget vidare.

Inget skönspel

Period nummer två blir ännu sämre och hemmalaget kan kvittera i slutet av den. Det är verkligen ingen skön-innebandy som de 1 800 åskådarna får se, mest krig mellan två ganska griniga lag. Vi är ändå ganska sansade inför den sista perioden, pressen ligger tung på Storvreta att prestera och vi räknar med att våra lägen kommer att dyka upp. Visst gör de det men tyvärr är vi inte tillräckligt heta denna dag och matchen rinner oss ur händerna. Storvreta går ifrån och reducera till 1-2 i matcher.

Matchen blir stökig på slutet och domarna klarar tyvärr inte av att hantera det hela. Som vanligt i vår sport så faller de två rättskiparna för hemmatrycket och det är inte mycket som blåses för oss (så brukar man dock känna när man förlorar?).

Storvretas superstjärna Mika Kohonen, som varit väldigt bra i dessa matcher, får lite hybris och vill så gärna visa oss och sin hemma publik att de varit bättre än oss denna kväll. Tycker Kohonen är en kanonkille, men man ska visa respekt när man vinner. Tändvätskan bubblade bra länge i vårat omklädningsrum innan vi satte oss på bussen för den korta resan hem till Solna igen.

Svårt att koppla av

Efter en förlust är det inte så munter stämning på bussen. Folk sitter i små grupper och diskuterar olika situationer som uppstått. Själv så har jag otroligt svårt att koppla av efter en match – sekvenser med mitt friläge och andra chanser som inte förvaltades, dyker hela tiden upp i skallen. Men en förlust i ett slutspel glöms rätt snabbt och redan när vi packar ur väskorna från bussen är snacket om nästa match igång – en match på vår hemmaplan, inför vår publik.

Jag längtar redan.

Niklas Jihde