Hur hinner du, Härenstam?

Niklas Jihde i ny krönika: Nån av dom blir årets spelare

SPORTBLADET

Matchklockan i Solnahallen visade 6–2 till oss när den tickade fram kvällens sista sekund i den tredje perioden.

Warberg–AIK 0–2 i matcher, låter som ljuv musik i mina öron.

Bakom de här två segrarna ligger ett otroligt hårt slit från hela laget, från de två femmor som startar till våra materialare som springer och fyller flaskor och skickar dextrosol till trötta spelare.

Det är en oerhörd klyscha men i ett slutspel finns det inget annat – det är hela laget som har del i en framgång. Nu är det dock långt ifrån klart. De regerande svenska mästarna och Europacupmästarna Warberg har varit riktigt nära i de båda inledande matcherna, men som vanligt i slutspel är det samma små marginaler, som det brukar vara mellan Anja Pärson och Kostelic när de fightas i slalombacken. Warberg är bra och vi har en ruskig respekt för dem. Men visst är det underbart att ha matchboll, istället för att vara på den jagande sidan.

Från att ha varit ett högst mediokert lag under hela säsongen, så har det skett en förvandling i AIK. Det är svårt att sätta fingret på det, men det hela stavas – hjärta och rutin.

Vi förfogar över mängder av spelare som spelat i landslaget eller varit med länge i sina klubblag. Spelare som har en oerhörd rutin och som vet vad som krävs när det gäller vinna eller försvinna. Det är klart att vi inte har hoppat omkring på ett ben och glassat oss igenom grundserien, tvärtom, men det är nu alla i laget visar attityd och den vilja som behövs för att vinna. Jag jämför inte oss i AIK-innebandy med stjärnorna i Real Madrid, men jag har full förståelse för deras situation de senaste säsongerna. Laget har många ”stjärnor” som tar mycket plats och när det är kritiskt där ute på planen så väntar alla på att någon av de andra ska kliva fram. Det handlar inte om lathet utan om osäkerhet. Problemet är att spelarna inom laget har för stor respekt för varandra och ingen kliver fram när det behövs. Vi har redan utnyttjat alla livlinor som går att få under en säsong och det återstår bara ett läge – kör!

För ett par veckor sedan sa jag till min sambo att det här blir min sista säsong på elitnivå – innebandy var lika kul som att plocka jordgubbar i 40-graders värme.

Jag var lika kall på planen som en djupfryst lax. Inget var kul. Jag beslöt mig dock för en sak – att alltid kriga järnet. För är det något som man alltid klara av så är det att springa, att slita. Att spela innebandy sitter dock i ryggmärgen och helt plötsligt så har jag hittat känslan igen. Vad jag har lärt mig under den här perioden är att alltid tro på mig själv – innebandy är ju faktiskt bara en idrott och när jag springer omkring där ute och jagar den lilla vita bollen så ska jag ha kul.

Den inställningen har jag nu med mig när bollarna äntligen börjat rulla min och lagets väg. Det är förbannat skönt när man får lite resultat av allt slit.

Vår hemmamatch mot Warberg var säsongens roligaste att spela. Detta tack vare en fantastisk publik som skrek och levde sig med i matchen. Tänk vad kul det skulle vara med en klack på varje match. Inom några år så är det nog ett faktum.

Pixbo kvitterade mot Jönköping med en relativt säker 4-7-seger. Matchens kung var visst min gamle vapendragare Anders Hellgård. Sveriges bästa spelare hade visst en svag första match. När Anders har varit dålig en match är det inte kul att vara motståndare i matchen efter. Årets spelare står mellan honom och Conny Vesterlund, solklart.

Inom närmsta dagarna kommer beskedet om Per Svensson får ytterligare en avstängning efter tacklingen mot Mika Kohonen i kvartsfinalserien mot Storvreta. Det är beklagligt att Storvretas sportchef Mikael Roos, inte kan släppa att de är utslagna. Hade ”överfallet” varit så allvarligt så hade domarna sett till att Svensson blivit avstängd längre, inte en sportchef som skickar in en anmälan när hans lag är utslaget. Det stinker.

Chris Härenstam har lika bra koll på innebandyn som han har på hockeyn. Hur hinner och hur orkar mannen?!

Niklas Jihde (websport@aftonbladet.se)