Vem har skrivit manuset..?

Niklas Jihde om SM-finalen: Det blir mitt livs viktigaste match

SPORTBLADET

Ibland tror jag att det finns en Idrotts-Gud som styr hur matcher och slutspel skall utvecklas. Hur ska man annars förklara att det blir mitt nya lag AIK som ställs mot mitt gamla lag Pixbo i en direkt avgörande SM-final inför en förmodad utsåld Globen.

Förklaringen kanske ändå inte är så konstig – det är helt enkelt Sveriges två bästa innebandylag.

För egen del kommer det såklart att bli karriärens höjdpunkt att få springa ut i en så stor match och få möta några av mina bästa kompisar och min storebror.

Normalt sätt så skulle jag kunna tänka mig att springa Stockholm Marathon barfota för ett SM-guld – den här gången kan jag tänka mig att städa alla gubbarnas lägenheter i AIK ett år för att vinna guldet mot Pixbo.

Vi snackar prestige!

Att vi skulle slå ut de regerande svenska mästarna och Europamästarna Warberg i tre raka matcher hade väl ingen kunnat tänka sig, inte för någon månad sedan då vi slet för att överhuvudtaget bli inbjudna till slutspelsfesten.

Men nu är det fakta. 18-3 på dessa tre fighter kan bara beskrivas med ett ord – världsklass. Warberg har dock inte varit dålig utan vi har spelat extremt bra och sanslöst disciplinerat. Sen har vi också haft det som alltid avgör ett slutspel – en målvakt som befinner sig så långt in i zonen att han knappt är kontaktbara (alla vet ju att målvakter är konstiga typer, ni kan tänka er nu!).

Tror aldrig jag någonsin sett en målvakt spela bättre än vad Kenneth Lundkvist gjorde mot Warberg, grymt imponerande. På något vis så höjs hela laget av den trygghet som målvakten skapar där bak i buren – istället för att hamna i tunga underlägen har vi fått jobba i branta nerförbackar hela tiden och då är det ganska enkelt och jäkligt kul att spela innebandy.

Att AIK har härliga supportrar märker man också efter en så stor framgång. Fick ett mejl från några glada killar som var så stolta över vår insats att de hade tänkt möta upp våran buss när vi anlände från Warberg – de visste dock inte när vi kom hem till Solna och tur var väl det eftersom vi anlände 04.30 på tisdagsmorgonen.

Satt och tänkte på vilka spelare i vårt lag som var mest framträdande i sista matchen – det gick inte att komma fram till någon speciell, alla har hittat formen samtidigt och spelar precis som våra tränare ritat upp det för oss. Måste ändå skicka en tårta till de fyra försvararna som städat undan för ”Kecke” i målet. Fischerström-Edgren och Lorendahl-Kranberg har inte varit lätta att ha och göra med för våra motståndare. Det är ju alltid så att backar aldrig gör några fel utan om det är något som går snett så är det de lata och felplacerade anfallarnas fel – det är en oskriven lag, som verkar gälla hos alla lag, har aldrig förstått mig på den. Fast i matcherna mot Warberg så har verkligen våra försvarare inte gjort ett misstag, inte vi lata anfallare heller för den delen!

Nu blir det alltså rävarna från Mölnlycke som står på andra sidan planhalvan den 8:e april i Globen. Det beräknas komma 13,850 åskådare till den stora innebandybollen denna dag för att bevittna en final som kan bli hur bra som helt.

Pixbo har imponerat hela säsongen, de vann grundserien och finalplatsen är väl ingen större överraskning för mig. Tänker inte haussa upp de tvåfaldiga svenska mästarna Pixbo för mycket, men att det kommer att krävs säsongens bästa match från våran sida för att ta hem AIK: s första innebandyguld, är ingen vågad gissning.

Att finalen avgörs i en enda match sågas av många – men hyllas av lika många.

Jag tycker dock det är helt rätt och jäkligt coolt med den kittlande känslan som infinner sig inför en final. Visst, det kanske inte alltid är det bästa laget som vinner, marginalerna kan vara emot ens lag just denna dag – Det är dock samma förutsättningar för båda lagen när det är dags att teka igång. Det som är tyngst är förmodligen att förlora, att det helt plötsligt bara är över.

Jag har upplevt hur mina lagkamrater i AIK gått och grämt sig över de två förlorade finalerna. Jag har även märkt hur mycket de ändå brinner för att ta sig tillbaka till slagfältet för att ta revansch. Själv har jag spelat två finaler där det avgjorts i en match och det ligger två fina guldmedaljer i mitt prisskåp – De betyder dock ingenting i dagsläget när allt i livet kretsar kring en match.

Den viktigaste matchen i min långa karriär.

Undrar vad manusförfattaren heter, bättre kan det inte bli.

Niklas Jihde (websport@aftonbladet.se)