Det okända landslaget

Niklas Jihde i ny krönika: Trampa in och ta för er, rookies

SPORTBLADET

Det har gått över sex månader sedan vi i det svenska innebandylandslaget spelade hem den sjätte raka VM-titeln – detta efter en makalös final i Globen, inför över 12 000 galna innebandyentusiaster.

Nu nalkas en ny landslagssäsong och återigen kommer snacket igång om att ett maktskiftet är ett faktum.

I truppen till Euro Challenge i finska Esbo, har elva spelare försvunnit iväg från laget.

SERIEFINAL! Det är förstås med på Jihdes lista...
SERIEFINAL! Det är förstås med på Jihdes lista...

Det var ganska väntat eftersom vi hade ett ålderstiget landslag under VM. Det blir dock tufft att ersätta spelare som Anders Hellgård, Mathias Larsson, Jacob Olofsson, Conny Vesterlund, Henrik Lorendahl, Martin Olofsson, Niclas Olofsson, Gunnar Domeij, Andreas Hedlund och skadade Johannes Gustafsson.

För er som hänger med i denna ruskigt snabba sport, vet att det här är stjärnor på den lilla innebandyhimlen – de går helt enkelt inte att ersätta. Det är det som är det inspirerande med situationen, i alla fall för egen del, att få vara med under uppbyggnaden av det ”nya”. Det är inga färdiga stöttespelare som Hellgård, Olofsson eller Vesterlund, som nu får dra på sig den gula tröjan med sex vackra stjärnor på, utan unga hungriga spelare, som väntat på denna chansen ett par säsonger.

Jag kommer så väl ihåg när den första landslagskallelsen dök upp hemma i brevlådan. Det var ett bevis på att jag valt rätt idrott, det var ett bevis på att jag var skicklig på att utöva innebandy. Min första landskamp går verkligen inte till historien – eller, det är nog det den gör. Det var efter den stora VM-succén i Globen 1996 och innebandy var lika het som guldstriden i allsvenskan. Första landskampen för de nya idolerna (och jag var med där!) spelades inför en fullsatt Solnahall. Efter 60 minuter lämnade vi planen slagna med 2-0 av Finland (naturligtvis). Det var den första lanskampen som Sverige inte lyckats med att göra något mål. Själv blev jag utbytt i den andra perioden, allvaret blev helt enkelt för stort. Jag sprang runt och var för imponerad av alla de stora namnen som var mina nya lagkamrater. Det tog några landskamper innan jag fick en ny chans i blågult, den gången tog jag den.

Skulle vara intressant att få snacka med andra landslagsspelare, i andra idrotter, och luska ut om de känt samma sak. Jag kan tänka mig att Kalle Svensson inte direkt frågade Zlatan om de skulle dela rum under fotbolls VM i somras. Respekten måste såklart finnas där och har man bara talangen och självförtroendet, så finns det inga hinder för att snabbt ta en tröja. Har dock sett alldeles för många innebandyspelare som fullständigt sprutar in mål i sina klubblag, för att vara blekare än en innebandboll när samma situationer uppstår på landslagets träningar.

Men nu är alltså dörren till världens bästa landslag (finns det något annat landslag som vunnit alla VM-turneringar genom tiderna i sin idrott?) uppsparkad på vid gavel. Det är bara att trampa in och ta för sig.

En ny tid är här – dags för nya framgångar för ”Det okända landslaget”.

Niklas Jihde (websport@aftonbladet.se)