En förlust som sved

SPORTBLADET

Förra säsongen missade jag matchen på bortaplan mot mina gamla lagkamrater i Pixbo.

I söndags stod jag dock i mittcirkeln i Lisebergshallen, redo att teka igång seriefinalen mellan Pixbo och AIK. Två timmar senare önskade jag att jag befann mig på en helt annan plats än på nöjesfältet i Göteborg. En drömstart för oss i AIK förvandlades till rena målkalaset – för Pixbo - som tillslut vann reprisen av fjolårets SM-final med klara 10-7.

Jag är en extrem tävlingsmänniska som hatar att förlora, framförallt viktiga matcher. En förlust i serien brukar jag kunna smälta på ett par timmar. Den här förlusten sved ungefär lika mycket som det gör när man täcker ett slagskott med låret (jo, jag har faktiskt gjort det någon gång!). Dels var det seriefinal - men det tyngsta skälet var såklart att tvingas trycka handen med storebror, Johan och de övriga Pixbospelarna - och gratulera till segern. Den dagen jag känner att jag inte blir förbannad och irriterad över en förlust – då har jag gjort mitt på innebandyplanen. Pixbo var klart bättre än oss för dagen, och de visade upp ett otroligt effektivt anfallsspel. Vi är för tillfället nere i jordkällaren och letar efter lampan och formen. Det dyker alltid upp lite tyngre perioder under en säsong, det gäller bara att klättra upp ur mörkret så fort som möjligt.

Innebandyns korta elitserie har nu nått nio matcher in i säsongen och snart kan vi blåsa av för halvtid. En titt på tabellen ger ingen större chock. Storvreta, Pixbo, AIK och Warberg är de fyra topplagen – vilket var tämligen väntat. Warberg har imponerat mest på mig inledningsvis. Den stora anledningen till att badpojkarna från västkusten presterat så väl är backparet Mathias ”Bult” Larsson och Kimmo Eskelinens eminenta samarbete – tillsammans har de båda försvararna skrapat ihop 36 poäng. Imponerande!

Storvreta, Pixbo och vi i AIK har presterat det man kan kräva av lagen med de absolut bästa spelarmaterialen. Noterbart är dock att alla tre lagen fått släppa ifrån sig sju poäng vardera – inget lag hoppar igenom årets Elitserie på ett ben.

Den stora överraskningen i serien är Balrog. Det forna storlaget från Botkyrka som till den här säsongen slogs ihop med Södertälje – för att om överhuvudtaget få ihop ett lag – har imponerat på mig och parkerar för närvarande på en slutspelsplats. Lagets tränare Bruno Lundberg verkar ha fått ihop ett hungrigt gäng, som slår till när du minst anar det. Det roliga med Balrog är de nya unga och hungrig lirarna som klivit fram – jag tänker på Rickard Berg och Markus Palokangas. Det finns framtid hos Balrog.

Besvikelserna inledningsvis är naturligtvis Jönköping och Falun. Både dessa lag nämndes, med all rätt, som solklara slutspelslag. Ja, det fanns till och med röster som ropade ut Jönköping som SM-favoriter. Smålänningarna har en lång väg att vandra, mycket beroende på den ekonomiska kris som verkas finnas i klubben. Trots att spargrisen är tömd så underpresterar Jönköping betänkligt. Falun gjorde en hårdsatsning och såg starka ut med den erfarne tränaren Rune Engström i spetsen. Laget har inte lyckats svara upp till de förväntningarna som ställts på dalmasarna – och jag tror de kommer att få slita duktigt för att kravla sig över slutspelsstrecket.

Bottenstriden i tabellen står mellan Järfälla och nykomlingen Älvstranden – och så kommer det att fortsätta.

En sak är dock säker – elitserien har de senaste omgångarna visat upp sig från sin bästa sida med målrika matcher och öppet spel.