Dags att göra samlingen komplett

Niklas Jihde i ny krönika – bara på sportbladet.se: ”Det är bara guldmedaljer som räknas”

SPORTBLADET

Knappt har nyårsraketerna hunnit landat förrän det har blivit dags för årets första stjärnparad på innebandyhimlen – Europacupen.

Mellan den tredje och sjunde januari ska det avgöras vilket klubblag som är väldens bästa.

Och det är långt ifrån självklart att det laget kommer från Sverige...

Det finns tre titlar som varje innebandyspelare drömmer om – VM, SM och så Europacupen. Det finns ett flertal spelare som har dessa tre guldmedaljer liggandes hemma i byrålådan, men i min byrålåda saknas den sista pusselbiten .

Guldet i Europacupen.

Efter fem raka VM-guld och tre raka SM-guld (de tre senaste säsongerna som jag spelat hemma i Sverige) så är det EC-guldet jag suktar mest efter, och nu har äntligen chansen dykt upp igen. Det är nämligen väldigt tufft att ta sig till denna turnering. Först måste ditt lag se till att bli svenska mästare – en uppgift som är klart mycket tuffare än vad det är att spela hem ett VM-guld.

Att sedan lyckas vinna klubblags-VM är även det en klart tuffare uppgift än att spela hem ett världsmästerskap till Sverige. Låter det konstigt? Saken är den att i Europacupen stöter man ofta på ett starkt schweiziskt motstånd, kryddat med spelare och ledare från t.ex. Sverige och Finland i truppen. För motståndet står även, precis som i VM, ett oerhört spelskickligt och taktiskt duktigt finskt lag.

Dessutom finns de regerande Europamästarna med. I år kommer de regerande mästarna från Sverige, de har fördelen av hemmaplan och heter Warberg. Snacka om getingbo.

Fyra lag kan alltså vara med och slåss om 2007 års första buckla, då har jag ändå inte räknat med det tjeckiska bidraget, Tatran Stresovice. Både för media, publik och för oss spelare är alltså en Europacupturnering mycket mer oviss än vad en VM-turnering är – Men i ärlighetens namn ska jag säga att jag inte skulle byta bort något av mina fem VM-guld mot ett EC-guld. Att få stå som världsmästare och höra den svenska nationalsången, det slår allt annat inom idrotten.

Själv har jag under mina 13-elitsäsonger bara haft en chans att få vinna Europacupen – det var 2003 som mitt dåvarande lag, Pixbo, fick ge sig efter straffar mot Haninge.

I Haninge spelade då Peter Fischerström och Conny Vesterlund – dessa båda herrar är nu mina lagkamrater i AIK och två verkliga nyckelfigurer i våran jakt efter guld. När dessa båda lirare fick lyfta bucklan nere i Tjeckien så var jag väl inte speciellt ledsen över det uteblivna guldet. Turneringen hade inte riktigt känts som en ”stor sak”, utan mer som en vanlig försäsongsturnering.

Nu vet jag annorlunda. Nu vet jag att det är guldmedaljer som räknas när jag en dag ska summera min elitkarriär som innebandyspelare. Jag har verkligen omvärderat min syn på saker och ting på innebandyplanen.

Tidigare under karriären var det viktigare för mig att göra mål och synas än vad det var att vi gick hela vägen med laget. Det var säkert en stor andledning till vårat dåvarande unga Pixbolag fick vänta så många år till det första SM-guldet trillade in – rutinen saknades. Ta oss i AIK som exempel från ifjol – både laget och jag själv gjorde en bedrövlig grundserie – för att sedan göra ett fantastiskt slutspel och spela AIK: s första guldmedaljer inom innebandyn.

Bäst när det gäller – det är helt enkelt inte något man bara föds till, utan det är även något man formas till under karriärens gång.

Eftersom jag själv har passerat 30-strecket så kanske det inte dyker upp så många fler chanser att vinna Europacupen – därför startar 2007 upp med en mycket viktig och en oerhört stimulerande uppgift både för mig och för mina lagkamrater.

Favoritskapet bärs såklart av oss, hemmalaget Warberg och de finska mästarna Espoon Oilers. Mina tips är att det blir en helsvensk final mellan de regerande Europacupmästarna Warberg och de regerande svenska mästarna AIK, inför en utsåld Sporthall i innebandytokiga Varberg.

Niklas Jihde (websport@aftonbladet.se)