Landslaget riskerar att fälla klubblaget

Niklas Jihde – bara på Sportbladet.se:
”Skit i ekonomin – tänk på sporten”

SPORTBLADET

Det är tuffa tider för en del.

Nu gäller det landslagsuppdrag i Göteborg mellan världens fyra bästa lag - Sverige, Finland, Schweiz och Tjeckien.

Tre matcher på lika många dagar är man inte van vid som innebandyspelare, förutom när det är landskamper eller något annat internationellt evenemang på gång.

Jag har tidigare visat min avsky till det komprimerande spelschema som råder i dagens elitserien, där vi "elitidrottsmän" får tampas mot varandra i hela 22 omgångar.

Att hinna avverka dessa 22 matcher på lite mer än fem månader, ja då förstår ni hur tufft vi har det (ironi!). Det är verkligen inte så förvånande att man sett talanger och spelare som dominerat totalt under träningar, för att när det väl dyker upp en match vara totalt osynliga. Vi tränar så mycket att vi bygger träningsspelare istället för tävlingsspelare.

Eftersom fysträningen utvecklats så enormt inom innebandyn de senaste tio åren, så är det förstås ett hån att det inte utnyttjas bättre än vad det nu görs. Sanningen är den att vi helt enkelt är bättre tränande än vad som behövs för att klara av spel i världens bästa liga.

Men när det är landslaget som gäller - ja, då går det jättebra att trycka in tre matcher på tre dagar. Det innebär en total omställning för alla spelare, för trots att alla är tränande för det, så sliter det naturligtvis kopiöst både fysiskt och mentalt att ladda om och vara redo dag efter dag.

Det är ju ändå rätt självklart att när väl ett landslag är samlat så måste man pressa ihop schemat så mycket det går, det förstår även jag.

Det märkliga i sammanhanget är dock att något geni nu bestämt att varje landslag endast får använda sig av 18 utespelare till varje turnering, vilket gör att det kommer att slitas ännu mer på vissa spelare. Inte ens hockeyspelarna lirar tre dagar i följd.

När vi i AIK för en dryg månad sedan vann Europacupen så spelade vi fem matcher på fem dagar innan guldet var klart. Det är nästan 25 procent av en elitserie. Jag förstår inte kopplingen – när gubbarna i slips bestämmer då ska vi vara topptränade atleter för att lyckas, men i den vanliga lunken krävs det endast Friskis och Svettis-tempo för att hänga med. Ekonomi ligger visst bakom det hela. Min analys är glasklar – skit i ekonomin – tänk på sporten i stället!

Det måste gå att hitta en lönsam väg för alla. I framtiden vill jag se en elitserie med tio lag, där alla ska möta varandra fyra gånger, vilket ger 36 matcher totalt.

Om den serien skulle spelas under samma tidsperiod som dagens elitserie blir det 1,6 matcher/vecka i snitt. Perfekt!

De klubbar som inte klarar av att organisera 18 hemmamatcher hör helt enkelt inte hemma bland eliten.

Effekten av fler matcher skulle naturligtvis också ge klubbarna chansen att släppa fram fler talanger än i dag – kanske kan någon av alla dessa träningstalanger förvandlas till en etablerad elitseriespelare.

Jag förstår om AIK och Pixbo reagerat lite oroligt när Ulf Hallstensson kallat in fyra gnagare och fem rävar från Pixbo till landskamperna i Göteborg.

Om en dryg månad kör slutspelet igång och en skada på en landslagsstjärna skulle naturligtvis vara oerhört sårbart vid denna tidpunkt. Nu kryllar det såklart inte heller av landskamper inom denna sport – jag är inne på min elfte landslagssäsong och står noterad på 70 kamper, och alla spelare jublar såklart när det blir läge för fler matcher och naturligtvis även över att få dra på sig den gula landslagströjan igen.

Frågan är bara hur kroppen reagerar.

Sista ordet: Det pågår en kampanj på innebandymagazinet.se om att VM borde flyttas till en annan tidpunkt än den nuvarande, som ligger i maj.

Ni som läser Sportbladet kunde redan i december ta del av mina funderingar om att flytta VM. Vad jag vet nu, är det bestämt att VM kommer att flyttas till januari – jag föredrog december, men det är okej för den här gången!