Det är nu det börjar

SPORTBLADET

PRAG. På sjuttiotalet var vi inte bäst på något, så vi hittade på en egen sport.

I går bröts trettio års svensk överlägsenhet eftersom vi har blivit rädda för vår lillebror. Men det är inte nu vi ska sörja att en storhetstid tagit slut.

Nej nej, det är nu den börjar.

Sverige är bäst i världen på innebandy. En ful pokal med ett fulare lock på är på väg mot Helsingfors, men det förändrar ingenting.

I går kom fjortontusen människor till O2 Arena i Prag för att se en duell, men fick en ensidig svensk show. De gulblå var snabbare, finurligare och starkare. De slog smartare uppspel, rörde sig smidigare i anfallszon, vann närkamperna och jag hittar bara några krux.

Som den förbannade rädslan. Som de felkomponerade femmorna i första perioden. Ja, eller som slutresultatet.

Vi tar det från början:

Nyckeln är enkelheten

Sverige har videogranskat motståndet. Om de såg finalen från 2006 borde de ha lärt sig en sak: nyckeln är att anfalla rakt och enkelt. Då, för två år sedan, dundrade Finland in tre-noll på åtta minuter, sedan vände Sverige med sin enkla, finndödande attackinnebandy.

I går var man tillbaka i det omständliga feltänket. Laget skulle bäras upp av en förstakedja utan skytt och en andrakedja med två skyttar men ingen fungerande center. Det gick hemskt.

I andra perioden tog Karl-Johan Nilsson steget in i mitten, medan Magnus Svensson gick in bredvid Jihde och Djurling. Resultatet syntes i bollinnehav och i finnarnas paniska rensningar, men jag föredrar att ta det i siffror: Sverige 6, Finland 0.

Det var total mangling.

Henrik Quist kan jogga förbi en EU-moppe, nu nöjde han sig med att vara så överlägsen att de finska anfallarna inte ens hann stoppa honom med fula knep. Kimmo Eskelinen sköt så ofta att ett skott var tvunget att gå in. Och när Niklas Jihde ryckte sig fri i mitten och satte 6–4 var det sista penseldraget i den vackraste tavla jag sett svenskarna måla.

Det var så osannolikt bra. Så bra att det var lite läskigt. Så läskigt att det kändes tryggare att falla tillbaka och lägga ner briljansen.

När Snyggsverige blev Fegsverige tog inte Finland över taktpinnen, men spelet jämnades ut. Den här gången gav det en felaktig svensk utvisning, ett finskt turmål i powerplay och till sist ett historiskt sudden deathmål som tillkom på kontring efter en drömchans för Djurling.

Början på en ny era

Den finska segern var inte ren flax, men heller inte ren skicklighet. Jag tror att den mest av allt var startskottet för en ny era. En era som kommer tillhöra Sverige.

Innebandyn är i en tillväxtfas. I fredags fick den IOC recognition, vilket formellt betyder att Internationella Olympiska Kommittén flyttar upp sporten till kategorin som gläntar på att få vara med i OS. Å ena sidan har vattenskidor och orientering haft IOC recognition länge utan att ses som nästa stora grej, å andra sidan kommer detta sprida sporten ännu mer.

Sedan ett killgäng drog igång i Sierra Leone spelas nu innebandy i alla världsdelar och VM i Tjeckien har visat att fjortontusen vill se en final trots att hemmalaget inte är där. Längst fram i utvecklingen står Sverige, som med taktik och finess just verkar ha hittat ett sätt att vara överlägsen de regerande världsmästarna.

Förlusten gör oss revanschsugna och förlusten visar att världstoppen är bredare än historieböckerna ger sken av. I lördags hade svenskarna gått obesegrade genom 40 VM-matcher, i dag vaknar de upp som förlorare.

Det borde kännas bra.