Bergström: Jag hade inte anat att det skulle bli så enkelt

SPORTBLADET

58 minuters stiltje, en tyst väntan, ett stilla rött hav.

Och så boooom!

Storvreta är inte svenska mästare för att de dominerade i 60 minuter, utan för att de gjorde det i de två sista.

Danne Bron-Sundbom vet redan svaret. Han står i myskläder på centralstationen, det är dagen före finalen och konferenciern har just frågat vad som kunde vara skönare än att slå ut AIK i semifinalen.

– Ja... jo, det skulle vara att slå dem i finalen.

Bron-Sundbom och de andra i Täby hade redan vunnit sin stora match när de kom till SM-finalen. Jag ska inte sitta på läktaren och spekulera i mättnad, men det var inte en dreglande vargflock som ställde upp sig mot Storvreta.

Därför blev första perioden seginnebandy. En lördagslunk för de röda, ett stillastående helvete för de vita. Storvreta gick till vila med 1-0 och . Globen var så tyst att man hörde fnissen från översta läktaren där småkillar slängde ner pappersflygplan.

Allt var halvhjärtat

Andra perioden tände till i små explosi... äh, puffar. Mika Kohonen slog in ett frislag och hetsade igång den röda halvan av publiken. Rasmus Sundstedt reducerade och Täby gruppkramades provokativt framför Storvretas bås.

Och så tredje perioden, slutfesten, säsongens sista ansträngning. Den verkade mest vara... en ansträngning. Det var lika delar fascinerande som irriterade att se hur Storvreta tilläts rulla bort minuterna. Med tre minuter kvar var det fortfarande inget tryck mot Viktor Klintsten i Storvretamålet, jag undrade om Täby ens skulle orka med att ta timeout.

Det gjorde de visserligen, och målvakten Ramsin togs ut, men allt var halvhjärtat, för svagt.

Grattis Storvreta, jag hade anat att ni skulle vinna precis som i grundserien. Jag hade anat att ni skulle lyckas tämja vildhjärnorna i Täby. Jag hade anat att spelare som Mika Kohonen och Henrik Stenberg skulle avgöra.

Men jag hade inte anat att det skulle bli så enkelt.