Finalen hade allt från Jihdes karriär

Får jag sextio minuter på mig att summera Niklas Jihdes karriär tar jag fram ett videoband över gårdagens final. Där finns spår av allting.

1994 flyttade anfallstalangen från norra Växjö till Göteborg. Myten säger att han en torsdagsmorgon före resan gröpte ner fingrarna i sin klistrigaste vaxburk, formade håret till en kon över pannan och svor att inte tvätta ur kletet under sin aktiva tid.

Väl framme fick artonåringen Pixbos polkarandiga tröja och dagliga lektioner av Magnus ”Aga” Augustsson i att särprägla sin kantiga teknik. Styrkorna märktes omedelbart och Jihde blev landslagsstjärna med sin bredbenta, volleybaserade punkinnebandy.

Nu, under första perioden i SM-finalen mot Warberg, är Jihde tjugoett år och uppkäftig igen. Han stretar sig ur trånga lägen, skjuter naivt bakom ryggen, söker luftpassningar och gör mål. Rappt, direkt, varken hårt eller placerat, men otagbart. Efter fjorton minuter leder AIK och har världens bästa anfallare. Nio spelminuter senare ligger de under och leds av en trött lufs.

Fintades ner på rumpan

1999 hittade min puls aldrig rytmen inför mötet med Niklas Jihde. Jag var femton, Mullsjös tunnaste center, dålig, men drömmande. Jihdeorkanen fick gärna blåsa över mig, jag förnedrades frivilligt i utbyte mot att någon fotade när jag fintades ner på rumpan.

Men så tekade lagen, hallen luktade försäsong, jag var en autografjägare utan block – och Jihde var så medelmåttig. Så mullig.

Runt millennieskiftet petades han också för första gången i landslaget. Han kom till VM som idol och fick – om man ska se positivt – all tid i världen att träna autografer från bänken medan de andra tog svenskt guld.

Men kanske var snikguldet Jihdes viktigaste, för efteråt gaskade han upp sig, tränade bort överflödsvikten och kom ut som en ny spelare. Valpigheten var förlorad men luckan fylld av rutin. 02-03 slog han elitseriens målrekord med sina femtiosju, därefter blev han hyllat proffs i Schweiz. Han tog sitt fjärde VM-guld, återvände till Sverige och visade hur man med rörlighet hittar öppna, enkla mål.

Tillbaka till Globen, tillbaka till nutid och tillbaka till den moderne Jihde. Efter halva matchen är han sitt mogna jag. Han gör inga tv-dragningar, men tappar heller aldrig bollen.

AIK rinner ifrån när Patrik Edgren och Mats Carlsson gör tre- och fyra-två, men alla tittar på nummer tjugosju som är felfri och pondusladdad som en tungviktsboxare. Matchklockan slår över till nitton, han är strax framme, han är bäst igen.

Får jag en sekund på mig att summera Niklas Jihdes karriär tar jag fram ett videoband när matchuret står på 59.51. Där finns spår av allting.

Kristoffer Bergström

De i blå tröja hänger med huvudet. Tjugo lagkamrater rusar mot mitten för att hinna först med att kramas. Fjortontusen par händer klappar i takt till eurodiscon. En boll ligger i målet.

Och vid mittplan står han som skjutit över hela planen för sista gången. Han har orange konfrisyr och håller upp armarna.

Han är världens bäste i nio sekunder till.