Anakondagreppet hade sänkt honom – men jag hade behövt hjälp från åtta kollegor för att koppla ett...

Sportbladets Kristoffer Bergström om mötet med The Mauler

1 av 5
SPORTBLADET

Jag måste tro att det är sant: en dag kommer jag kunna besegra The Mauler.

Men för att sätta det i perspektiv:

Den dagen inträffar efter att jag blivit stark nog att brotta ner en fullvuxen ek.

Det är natt på redaktionen. Jag läser om rigor mortis, som inträder efter en biologisk kropps död och utvecklas fullt inom 14 timmar.

Sannolikt är det inte vad som har drabbat mitt lår, men det känns så.

För mina fyra ronder mot Alexander Gustafsson blev inte på allvar för honom. Han slog inte, han markerade mest de höga sparkarna, han lämnade min mage i fred. Medan jag vevade och sparkade kröp han närmre och bände ner mig. Som en storebror som samtidigt är sadistisk och syskonmysig.

Efter att tre gånger ha hamnat på rygg med motståndararmar på konstruktiva sätt tryckta mot adamsäpplet hade jag en taktik kvar.

Den var inte sprungen ur Alexander Gustafssons 13 vinster, därur vred jag bara mer rädsla, utan från förlusten. Chansen att slå vår svenske stjärna är att koppla ett så kallat anaconda choke på honom.

Rullar runt och kväver

Den går ut på att man knäar resolut i huvudet, kopplar ett grepp runt armhålorna, rullar runt och kväver.

Jag hade videopluggat greppet tio-tolv gånger inför mötet och visste i stort sett hur det skulle gå till. Kruxet var att inte en enda film på youtube visar hur man får en 195-centimeterskluns att hamna på knä så jag kan börja knäandet.

Nä. I rond fyra sparkade jag igen som ett dumhuvud. Alexander backade och duttade till med foten på mitt högerlår. Igen och igen.

Och nu sitter jag alltså här på redaktionen, strax före deadline. Lårkakan sticker och stramar, så jag går lustigt.

Jag tror inte att taktiken var fel, ett anakondagrepp hade sänkt honom. Men jag hade behövt åtta kollegors hjälp för att någonsin koppla ett.

FAKTA

Sportbladets Kristoffer Bergström sätter plus:

SMÄRTA:

Kommentar: Det krävdes inga huvudsparkar eller attackkombinationer. Tre sparkar på vad som måste vara mitt lårs solar plexus var nog för att sänka mig.

MYSFAKTOR:

Kommentar: I små tidssjok fanns en gemenskap mellan oss. Jag skulle gärna kalla det ömhet, om det inte var för att Gustafsson just då tog sats och jonglerade ner mig i mattan.

RÄDSLA:

Kommentar: Det är något med de mysiga öronen. Något med kroppen som inte är stenhård, bara muskulös. Jag var relativt trygg inför matchen. Vilket var en idiotisk känsla.