’Jag vill bli rik och skämma bort alla de jag älskar’

MMA-fajtern Sirwan Kakai om sin tunga tid, flykten till Sverige och framtidsdrömmarna

Skräms inte av motståndet 34-årige amerikanen Frankie Saenz är näste motståndare för svenske MMA-fajtern Sirwan Kakai. ”Jag är en mer teknisk fajter, mer intelligent i mina rörelser. Allt är planerat. Jag känner mig redo och är den bättre fajtern”, säger Sirwan.
Foto: GETTY IMAGES
Skräms inte av motståndet 34-årige amerikanen Frankie Saenz är näste motståndare för svenske MMA-fajtern Sirwan Kakai. ”Jag är en mer teknisk fajter, mer intelligent i mina rörelser. Allt är planerat. Jag känner mig redo och är den bättre fajtern”, säger Sirwan.
SPORTBLADET

Från ett flyktingläger i Kurdistan till en UFC-bur i Möjligheternas land.

Sirwan Kakai, 25, är ute på en fascinerande resa, både som människa och idrottsman.

– Jag vill bli rik och skämma bort alla jag älskar, säger den svenske fajtern.

Han skrattar ofta och hjärtligt. Visst, Sirwan Kakai har mycket att glädjas åt. Bantamviktaren blev hyllad efter UFC-debuten mot Danny Martinez och i natt kliver han upp i oktagonen igen, i Bridge­stone Arena i Nashville. Där väntar Frankie Saenz, en 34-årig amerikan som har vunnit tio av tolv fajter. Det är ett imponerande matchfacit, men inget som skrämmer Sirwan Kakai.

– Han fokuserar mycket på fysiken och det mentala, och det är ett lätt ”game” att komma runt. Jag är en mer teknisk fajter, mer intelligent i mina rörelser. Allt är mer planerat. Jag känner mig maximalt redo och är den bättre fajtern. Det kommer att visa sig så fort matchen börjar.

Sirwan, eller Zohan som han kallas, bubblar av självförtroende och framtidstro. Han befann sig i en helt annan sinnesstämning i vintras, då han övervägde att ge upp karriären. Det spelade ingen roll att han fått möjligheten att flytta till Coconut Creek i Florida och träna med American Top Team.

– Förra julen och nyåret hade jag riktig ångest, trodde att jag höll på att hamna i en depression. Jag tänkte sluta och sa det till mina tränare. Jag hade blivit äldre och inte nått mina mål. Känslomässigt gjorde det ont, men jag äger ingenting, kunde inte köpa julklappar till mina syskon och kände mig fattig. Det var jobbigt. Ta högtiderna. Då har folk kul, men inte jag. Jag hade inga pengar, kunde inte gå ut, inte klippa mig, inte äta gott. Jag fick äta min tonfisk, säger han.

”Plugget blev lidande”

Sirwan Kakai började med MMA som 16-åring och har tränat två pass om dagen under i princip hela sitt vuxna liv.

– Ett pass på morgonen, ett på kvällen och vila däremellan. På gymnasiet gjorde jag så, men jag var trött i skolan och plugget blev lidande. Pappa förbjöd mig att träna en tid, men då tränade jag under lunchpasset. Sedan, när jag flyttade ut, säsongsjobbade jag som ugnsmurare 12 timmar om dagen 60 dagar i sträck för att kunna satsa. Det är en tuff livsstil, men jag ville gå hela vägen. När jag var 20-21 var det inget problem att leva så, men det har inte varit lätt.

Situationen förändrades när han i juni blev kontaktad av UFC och erbjöds ett kontrakt som omfattar fyra matcher.

– När jag fick samtalet från UFC visste jag att mitt liv ska förändras, säger Sirwan.

Vad gav segern i debuten, rent ekonomiskt?

– Jag fick 20 000 dollar. I den här sporten gör du inga pengar om du är en fajter bland andra. Man måste vinna och sticka ut, bli en av huvudattraktionerna. Jag vill stå på huvudscenen och sälja ut Tele2 Arena och jag vet att det kommer att hända när jag har visat vad jag går för. Det var fantastiskt när Alexander Gustafsson gick in till Zlatans version av nationalsången.

Tänker du tillbaka på segern mot Danny Martinez?

– Jag önskar att jag kunde njuta av vinster och framgångar, men jag gör ingen stor grej av det. Det är sådan jag är som person. Jag var glad i en vecka. Sedan var det dags att gå framåt. Det är ett attribut som får mig att gå framåt hela tiden. Jag är redo att visa UFC att jag är en fajter som kommer gå hela vägen. Jag är inte där för att gå en eller två matcher.

Har du kunnat njuta av prispengarna, då?

– Jag hade en veckas semester, och då kunde jag njuta av livet på ett annat sätt. Sedan köpte jag en ny telefon. Ja, jag hade ingen amerikansk telefon. Jag kan investera i mig själv och förbereda mig bättre. Det är alltid samma problem – stress med pengar, att låna pengar – och nu är det problemet mindre. Jag känner mig mer professionell.

Vad har du för drömmar?

– Jag har stora drömmar: Att få ett huvudkort till UFC i Sverige, att få ett bälte efter en match, att bli rik och skämma bort alla jag älskar, att ha ett bra liv och kunna pensionera mig utan att behöva oroa mig ekonomiskt, att vara nöjd med det jag har presterat... Ja, jag vill bli bäst i världen.

Precis som idrottsmannen Sirwan Kakai har människan Sirwan Kakai gjort en lång resa mot okänt mål. Han tillbringade sina första år i ett flyktingläger i Kurdistan och kom till Sverige som fyraåring.

– Min pappa åkte till Sverige med min syster när jag föddes. Sedan, när jag var fyra, åkte mamma och jag. Det var första gången jag träffade min pappa. Vi hade turen att komma till Skellefteå. Jag lärde mig svenska snabbt och blev svensk väldigt snabbt. Jag hörde hemma där. 

Du var väldigt ung då, men har du några minnen från flyktinglägret?

– Ja, men bara att jag hade svullen ”bulle” eftersom jag var undernärd. Tomatsoppa med ris var det enda jag åt. När jag kom till Sverige gjorde min pappa spagetti och köttfärssås. Jag visste inte vad det var, och trodde inte att man kunde äta det. Ha, ha, ha. Jag minns hur arg han blev.

”Ett stort steg”

Familjen hamnade senare i Gävle, där Sirwan gick sina första amatör- och proffsmatcher. För att få bättre träningsmöjlig­heter flyttade han till Göteborg, och nu befinner han sig på andra sidan Atlanten, redo för ytterligare en fajt, redo att ta ytterligare ett kliv mot de feta dollarbuntarna.

– När jag har gått fyra matcher och visat min potential ska de tänka: Han kan bli en stor fajter. Då kan man förhandla till sig mer pengar. Nu möter jag en rankad fajter (Frankie Saenz ligger på 14:e plats i bantamklassen), och det är ett stort steg. Slår jag honom blir jag rankad tolva, och då är jag aktuell för de stora matcherna. När jag började visste jag inte vart det skulle ta mig. Att bli berömd, och pengar, fanns inte på kartan. Det tog mig hit, även om det har varit en lång resa som har gått upp och ner.

Är det som det sägs, att USA är Möjligheternas land?

– Ja, det måste jag säga. Sve­rige är också Möjligheternas land, på ett annat sätt. Här vågar folk drömma och se sina drömmar. I Sverige är det lite tabu att sticka ut, att säga att man ska bli bäst i världen. Här säger folk: Kämpa. Det är ingen som trycker ner dig, och det gillar jag med USA. Samtidigt saknar jag Sverige sjukt mycket. Jag har inte kunnat åka hem, men den 12 augusti landar jag i Stockholm. Jag lever i ett paradis, men det är i Sverige jag är uppvuxen. Det är där jag har vänner och familj, säger Sirwan Kakai.

FAKTA

Bor i Coconut Creek – och i Gävle

Namn: Sirwan Kakai.

Smeknamn: Zohan.

Ålder: 25 år.

Yrke: MMA-fajter.

Bor: Coconut Creek, Florida, och Gävle.

Viktklass: Bantam.

Matchfacit: 12–2–0.