Det ena laget pressade och pressade och pressade.
Men där slutar likheten med Champions League-finalen. Här vann rätt lag. Det bättre laget vann överlägset och laget som knappt ens försökte anfalla förlorade.
Trots att det var rätt ojämnt var det en rätt bra VM-final.
De ryska superstjärnorna Malkin och Ovetjkin glänste och passade också på att överglänsas av Alexander Siomin som var den här matchens verkliga gigant.
Det var lite fint att se honom så lycklig och kanske också Ovetjkin som båda verkade helt upprymda av att få spela tillsammans – det som de så sällan får i Washington eftersom slagstyrka och resurser måste fördelas lite bredare än de behöver i det här magiska ryska laget.
Ovetjkin åkte ärevarv med en rysk flagga som han lånade från en man på läktaren och det var lite fascinerande att se att han efter genomfört firande faktiskt åkte tillbaka i sitt upprymda och rusiga tillstånd och hittade mannen i fråga och lämnade tillbaka flaggan.
Lite stort.
Lite omtänksamhet bland hockeymiljardärerna.
Helsingfors bättre än Stockholm
Det känns också bra att konstatera att laget som spelade jämnt med ryssarna var Norge som höll 2–2 i två perioder innan Yemelin gjorde 3–2 direkt i tredje.
Och det enda laget som var överlägsna ryssarna var Tre kronor som faktiskt höll 3–1 till 16:e minuten i andra perioden när Malkin påbörjade raset.
Fram tills dess spelade Henrik Zetterberg och Johan Franzén ut ryssarna. Så det så. Det är väl inte värt nåt, men jag upprepar min åsikt att hade Sverige haft Franzén och Joel Lundqvist och Fredrik Pettersson intakta hade det här blivit ett annan VM.
Några av målen i går var klassisk hockeykonst – så där som det såg ut på den sovjetiska tiden när CCCP-laget var totalt överlägsna och klapp-klapp-spelet uppfanns.
3–1 var magi och en uppvisning i lagspel.
5–1 likadant. Datsyuk framför mål, Siomin bakom mål medan Ovetjkin brottade bort kvarvarande backen Michal Sersen i ena hörnet. Lagspel från ett lag som ofta anklagats just för att inte spela lagspel.
Och så avslutningen med att även Malkin fick göra ett mål den här kvällen, med ett briljant prickskytte i ena krysset. Som ett slags finalfyrverkeri och tillåtet som en homage från de övriga som levt mycket på just Malkin på vägen fram till finalen.
VM är slut och dags att summera: Arrangemanget i Stockholm var uruselt. I Helsingfors var det lite bättre.
Jag läser att förbundsbasen Christer Englund inte vill uttala sig om ifall han har förtroende för Pär Mårts eller inte.
Jag tycker det är en rätt ointressant fråga. Mer intressant är om svensk hockey – och kanske Pär Mårts – har förtroende för Englund och alla andra lallare som förstörde hockey-VM 2012.
Tveksamt, säger jag.
Ska de tillåtas förstöra ett VM till nästa år i Stockholm?
Tveksamt, säger jag.
Matcherna i Finland drog dubbelt så många åskådare. Det värsta med det här monumentala biljettfiaskot är ju att det innebar att en massa människor fick uppfattningen att svensk hockey är på dekis och att folk egentligen är rätt ointresserade.
Det stämmer inte.
Det stämmer inte alls.
Förstörde svensk hockeys rykte
Jag skulle säga att svenska folket är mer intresserade än nånsin av Tre kronor och tittarsiffrorna på TV4 visar ju det när det suttit strax under två miljoner och tittat på det mesta.
Att vanligt folk sen inte har råd eller lust att pröjsa morbida 1 395 spänn för matcher mot värdelösa landslag är en helt annan fråga.
Men de här inkompetenta nissarna fick förstöra svensk hockeys rykte inför en hel världsopinion och det är det väl tveksamt om de ska förlåtas för.
Eller få en andra chans.
