Olympiska felen

Guldtipsen sprack och monkey blev donkey tack vare Japan

SPORTBLADET

SALT LAKE CITY

Det har känts som om jag ensam fått sköta de diplomatiska förbindelserna med Norge de här 15 dagarna.

Ambassadör Jan Eliasson var här men det märkte man inte mycket av. Han svassade väl mest kring kungen.

Efter Sverige-Vitryssland jagades jag av norsk radio. Mats Wennerholm trycktes upp mot vägg och en man väste fram frågan:

-Är det dere som är Arnell?

-Verkligen inte, svarade han och ledde villigt fram den löddrige mannen till mig.

-Jej vill ha en kommentar till den svenska katastrofen, stönade norrmannen.

-Kan jag få skriva min krönika först, vädjade jag men det fanns ingen återvändo. Här skulle direktsändas. Här skulle gottas åt storebrors debacle. Här skulle njutas av den gamla ockupationsmaktens nederlag.

Men jag fick ju naturligtvis stå mitt kast.

Jag hade ju skrivit om hur bra det skulle gå för Sverige, så jag fick stå mitt kast.

Norsk radio släpade tidigare i veckan in mig i ett bås för att göra ett kulturinslag.

-Man tackar, sa jag smickrad. Jag har visserligen publicerat några barnböcker på norska men riktigt etablerad är man ju inte.

Så jag orerade på:

"Det vilar en våt, tung lusekofta över svensk idrott."

Det är den stora OS-depressionen, som gör att folk sjukskriver sig för att dom inte orkar gå till jobbet. Det som skulle bli en guldyra har blivit en brons...depression.

Jag har gjort min avbön

Jag är journalist i Salt Lake City. Svensk journalist i SLC. Det är inte kul. Att vara svensk sportjournalist här är ungefär som att vara amerikansk journalist i Irak. Eller redaktör för Talibanposten i New York. Inget kul.

Folk hånar oss. Norrmän hånar oss. Varje dag kommer norrmän och klappar en på axeln och säger "Snart har ni era 13 guld va... höhö."

Det är inte kul.

Anledningen är en liten krönika jag skrev i Aftonbladet, VG och en finsk tidning. Tre sportkrönikörer skulle gläfsa på varandra och jag gjorde så gott jag kunde. 13 guld. Minst. Ett brons till Finland, kanske. Några silver till Norge.

Efter en tid insåg även jag att så blir det inte. Jag hade fel.

Med huvudet under galgen gjorde jag så min avbön i veckan.

"Vi är sämst", var rubriken.

"Jag blottar min strupe

för norrmännen.

Jag erkänner: ni är bäst.

Vi är sämst."

Och så vidare... ja, ni läste kanske krönikan i Sportbladet i veckan. Det var bittra ord. Bistra ord.

Jag berättade att jag får norska mejl nu också. Hundratals förtjusta. Hundratals skadeglada. Hundratals från hånfulla.

Som det här:

"Hvordan orker du? Hvor mye har du betalt i året for å skrive all den meningsløse skiten som hvilken som helst 10-åring kunne gjort bedre?

Finnes det ikke grenser for svenskers misunnelighet? Jeg bare spør. Men takk for en god latter.

Oystein Kjendlie"

Tack för det Oystein.

Bara 13 guld kvar

Jag slutade mitt kulturinslag:

"Det har gått 2 916 dager sen ett svensk guld i vinter-OS senast.

Jag går här i Salt Lake City och det känns lite som i filmen Deer Hunter, ni minns där amerikanerna går vid krigsslutet i Saigon och väntar på en helikopter som ska ta dom ut ur mardrömmen. Man väntar och väntar och plötsligt ser vi nåt som ser ut som en helikopter... kanske den kan rädda oss... men nej, det är ingen helikopter, det är en enorm, flaxande norsk journalist som heter Jostein och jobbar på VG.

13 guld kvar, säger han och ler.

13 guld..."

Tröstmejl från Martin Palm som jag sög i mig i veckan:

"Det är inte ditt fel att du översatte donkey till apa det är Nintendos eftersom när man hör donkey tänker man på spelet Donkey Kong och där är det en apa som är huvudpersonen. Att det heter Donkey Kong är en fel översättning från japanska.

OS är nästan slut. Tack gode Gud för det. Tack för alla mejl. Det har varit mer än nånsin. Jag har mot mina principer inte svarat på alla. Det var en överlevnadsfråga. Snittet var 400 om dan.

Men tack i alla fall.