Därför gjorde jag själv ”en Mellberg”

SPORTBLADET

Ni kanske tror att ni fått nog av Ljungberg redan.

Skulle inte tro det.

Kolla in länken:

När ni kommit in får ni se att "...across North London, and probably the world, Gooners of all ages, genders, and sexual persuasions have been entering their local barbers, and asking not for a Brad Pitt, a Leo Sayer, or a Farrah Fawcett, but for a "Freddie Ljungberg". This site is dedicated to those people.

”We love you Freddie,

Because you"ve got red hair,

We love you Freddie,

Because you"re everywhere,

We love you Freddie,

”Cos you"re Arsenal through and through.”

Klicka på sen, kids, så ska jag berätta om mitt fotbollslag.

Vi hade en kille i vårt lag som kallades Dabbe.

Han var ganska bra.

Inte lysande, men han var ganska bra.

Framför allt hade en ruggig vinnarinstinkt. Han tålde inte att nån tog bollen ifrån honom och gjorde mål mitt framför näsan på hans fötter. Fast han kunde leva med det. Det hörde ju liksom till sporten.

Men det han verkligen inte tålde var att nån gick förbi honom i en-mot-en-situationer. Han satsade lite lagom skönt handgripligt på att springa rakt in i den som försökte. Sploff.

Ofta hann han inte.

Ibland hann han och då satt motståndaren - jag till exempel - som ett benigt fläsklägg i gräset, gruset eller ribbstolen.

Ett förfärligt tjafsande

Ibland flinade jag åt honom. Det var ju lite löjligt med att tackla nån brutalt i en korpträning som inte gällde nåt.

Ibland flinade jag inte. Då slog jag tillbaka och vi knuffades och gapade och det var ett förfärligt tjafsande.

Det vi sa var inte sånt som han ville att hans barn skulle höra.

Ibland hade jag mina barn med. Då slog jag aldrig tillbaks. Sa inget. Bet ihop.

Jag gillade Dabbe.

Gör det fortfarande.

Hatar honom också. Ibland.

Jag antar att han gillade mig också.

Kanske tyckte han bara att det var dags att sätta mig på plats lite.

Kanske tyckte han att jag hade för snygga kostymer på fritiden. För spänstig frisyr. Han började ju bli lite tunnhårig.

En gång blev jag kallad gayikon i en homotidning. Det gillade inte Dabbe. Han kanske var homofob. Kanske ville han själv vara med. Vi pratade aldrig om det.

En gång gjorde jag en glidtackling på Dabbe. Gled skönt sent och fick in träff rakt mot knäna. Sploff. Jag brukade göra så ibland. Den här var extra skön för vi skulle spela match veckan efter. Dabbe gillade korpen. Det var hans estrad. Testosteronet flödade.

Träffade stenhårt. Han blev tokig. Jag skämdes lite. Tittade ner i marken för jag visste ju att de andra inte skulle bli glada. Fast inte bara sura. De var ju lite härskna på Dabbe också. Han var ju lite... jobbig.

Dabbe blev vansinnig.

Barnen blev skakade

Det blev krig. Daniel som aldrig gjorde annat än att lukta på korkeken i vanliga fall ingrep som nån jävla polisen Klang. Vi skrek och gapade.

Tyvärr var både hans och mina barn där.

De blev skakade. De hade ju inte sett oss så här förut. De skämdes. Bögjävlar, sa Figge som tyckte vi var löjliga.

Barnen gick och skvallrade för sina mammor och det blev ett himla liv.

Dabbe sa bögjävel åt mej när vi gick av plan, sa jag.

- Hör du hur löjlig du låter, sa barnens mamma.

- Ehh... ja.

Sen duschade vi och gick ut och tog en öl ihop. ”Härliga killar... 65 procent vatten, 35 procent attityd.” sa vi. Vi förlorade visserligen korpmatchen. Vi tänkte mest på vad kidsen och mammorna och v å r a mammor skulle säga. Tänk om barnen skvallrade för farmor... shit.