Diskofritt, tack för det

SPORTBLADET

Det var idrottens själ jag återupptäckte i Timrå.

Jag undrade först vad det var. Det kändes en smula avklätt, nästan naket. Det kändes ovant och jag undrade varifrån den där oroskänslan kom. Det var inte som det brukade vara och det oroade mig.

Sen förstod jag.

Det var tyst.

Och det var tystnaden som oroade mig.

Tystnaden roade mig och stundtals var den en ren kulturchock eller möjligen kulturkrock.

Det som kändes nytt och fräscht var att det nästan inte spelades nån musik. Bara vid några få tillfällen satte discjockeyn på nån låt som piggade upp cheerleaders-tjejerna. Annars hade han/hon den goda smaken att hålla tyst.

Musiken piggade knappast upp publiken.

Inte i Timrå.

Det är min bestämda uppfattning att den nästan aldrig gör det numera. Det är ytterst få människor som går på ishockey för att lyssna på disko. Jag tror folk är dödligt trötta på den usla hockeymusiken. Redan Status Quo på den tiden det begav sig var överskattade. Nu är det Las Ketchup och syntetiserade rytmer som dominerar. Jag är inte säker på att det är bättre.

Tystnaden var avsiktlig.

Den hade en tydlig effekt.

Klackens sånger bättre

Timrås två ståplatsläktare tog över. Fick en CHANS att ta över. Och klacken på långsidan tog över totalt. Det var magnifikt. De höll i gång och showade och skapade sånger och rytmer som totalt dominerade. Cheerleaders-tjejerna drogs magnetiskt bort till klacken och stod på slutet enbart där och showade till deras ramsor.

Ishockeyns själ fanns där.

På ståplats.

Ishockeyns pung finns på sittplats och uppe i logerna och vid drinkvagnarna i viplogerna. Men jag tror att även pungen är trött på disko. Jag tror att alla elitserieklubbar skulle må bra av att testa en totalt tyst arena för att ge klackarna en chans att komma in i matchen igen. Kanske skulle de upptäcka hur underbart det är med en levande läktarkultur på den gamla folksporten.

Musik är bäst på disko. Hockey är bäst på ståplats.

Alla elitserielag har ståplats utom Djurgården.

Djurgårdens evenemangs-ansvariga har gett diskjockeyn order att ligga lågt vid spelavbrott när publiken låter. Det händer sällan. Kanske behövs det ståplats för att organisera ramsor. I USA har man ingen ståplatstradition och publikens ljud organiseras av ljustavlor där den mest originella uppmaningen är "Make some noise" och då gör alla det.

Otroligt enfaldigt om nån frågar mig.

Inför musikfri omgång

Hockeyn behöver hitta sin själ.

Kanske dags att proklamera en diskofri omgång.

Kanske skulle publiken upptäcka då att hockeyn har en egen musik. Och att den är oändligt mycket större än Las Ketchup.

Till och med större än Status Quo.

Många är sura på cheerleader-tjejerna. Det är en smaksak. Hammarby har gjort satir av kritiken och i första periodpausen släpper de in "Dammvipporna" - ett gäng dansande, typ, pensionärer av båda könen. Det är skitroligt.

Direkt larvigt var det på Nackas Minne i Globen när hockeybögeriet slog igenom och man spelade musik efter målen. Hallå Globen - det är fotboll det här. Herregud, det fanns fyra klackar på plats. Musiken var TOTALT överflödig.

Apropå Nacka: På Eurosport kallades Abgar Barsom "the man with the interesting hair". Det var fint uttryckt.

Peter Antoines möte med Lars Nylin ser man fram emot. Antoines "En söt kille" lät hotfullt...

Inte visste jag att Christian Sjögren skulle ta det så allvarligt att jag kallade honom sparris i en spalt i onsdags...

Lasse Anrell