EM - i dålig smak

Konståknings-EM var mer mink och sobel än Canadian Goose

SPORTBLADET

Jag hade spanare i varje hörna på bandymatchen Västerås-Hammarby för att ha koll på hur många Canadian Goose-jackor som fanns på arenan.

Tydligare termometer i tidens röv finns ju inte. Svaret var att det fanns INGEN. Jag kände mig förtjust. Canadian Goose har blivit ett otyg. Som Egyptens gräshoppor. Som vinterkräksjukan. Det som förut bara fanns på prinsessor och Brat Pack finns nu överallt. Det har gått så långt att man nu börjar diskutera trängselavgift på Östermalm för Canadian Goose.

Jag började min undersökning under konståknings-EM i Malmö där jag svepte in i min eleganta men slokörade Carhartt. Hur är läget på Canadian Goose-fronten i Malmö, så nära kontinenten man kan komma, tänkte jag. Det var inte bra. Bara 27 på en kvart hann jag anteckna. Det är inte mycket.

Det betyder att konståkningspubliken inte är så rik man kanske en smula fördomsfullt kunnat anta.

Eller också hade de dyrare saker.

Men de förbleknade vid åsynen av aktörernas kreationer.

Kunde till och med upptäcka en silverlaméstring på en isdansare. Sånt syns.

Inte minst ledare och tränare såg kul ut. Jag var inne på det redan i min första krönika från Malmö och blev närmast euforisk över det tränarpar i isdansen som hade en sobel och en mink - båda räckte ända ner i golvet. I fredags kväll var de ännu stramare. Det rasslade av juveler och dålig smak. Det var som att vara på en gayfest på 80-talet och jag tänkte att det verkligen finns riktiga forum för att visa dålig smak alldeles för sällan nuförtiden.

Kanske är schlager-SM enda normala chansen i Sverige.

Och konståknings-EM.

Jag lyssnade på den svensk-kanadensiske tränaren Jan Ullmark - som pussade den ryske kulttränaren Tatiana Tarasova som var stor i en svunnen tid, men i EM har hon ingen åkare.

- Det är lite synd om dom, det är bara dom ryska tränarna som fortfarande går omkring i päls, som om dom måste visa sin framgång i pengar, sa Ullmark.

Han ligger bakom den svenska åkaren Åsa Eriksson och världsstjärnor som kanadensarna Jamie Salé-David Pelletier som blev världsartister tack vare en mutad domare i Salt Lake City, så han borde ju veta.

Även om hans framgångar här i EM var så marginella att de nog skulle krävt en chinchillapäls för att kompensera.

Men åkarna är inte så fula de heller.

Fin hållning på isdansarna

Jag älskar hållningen hos isdansarna. Att se männen med de fluffiga frisyrerna när de intar isen är fantastiskt. Och hållningen på kvinnorna när de flyter fram bredvid Lars Adaktusson-frillorna; stor kvinnlig konst. Och handkreationerna. Spretande fingrar. Det här är de enda kvinnorna som är med i konståkningen som vet att de kan vara det med värdighet. Här ramlar ingen. Här är det ingen som trillar på rumpan och tvingas se löjliga ut. De lyfts inte ens av en hand som plötsligt sticks upp i skrevet. Klart de ser lugna ut.

Klart de kan spreta med de decimeterlånga naglarna.

Isdansen är underskattad. Det finns bedömare som säger att det är den mest politiska grenen i EM. Att här spelar nationell prestige mest roll. Påtryckningarna finns fortfarande i domargångarna, sägs det. Jag vet inte. Men det finns säkert möjligheter. Det är ju mera Bolsjoj-prestige än kolchos-planer. Och sånt kanske är viktigare för vissa ryssar i dessa yttersta av tider. Vad vet jag.

Åskådarna på bandy är fulare.

De muddras inte. På konståkningen muddrades vi för att se om vi tog in missiler. Men på bandyn får man ta in termosar med tändbara vätskor och bengaler och rökgranater. Det är på det hela taget total avspänning.

Och Canada Goose slipper man.

Det kanske är det bästa av allt.

Den viktigaste frågan om Sportgalan har inte besvarats än: Var klippet med Tomas Brolin som illustration till nationens fetma avsiktligt eller inte.

Noterar att Markus Näslund svarar helt olika i Aftonbladet och Örnsköldsvik Allehanda på om han ska sluta med hockey när han flyttar hem...

Min erfarenhet om tv-produktion säger mig att ytterst få klipp är oavsiktliga.