Kenta, jag saknar dig

Jag tror han gick fram till Gud och sa: Tjena din luffare

SPORTBLADET

Kenta Gustafsson var en stor man. Jag saknar honom trots att jag inte kan säga att jag kände honom men jag träffade honom flera gånger.

Det var alltid roligt att träffa Kenta.

-Tjena, din luffare sa han.

Det gjorde en självklart avväpnad.

Jag menar, jag ser rätt risig ut men var det nån av oss två som såg ut som en luffare var det ju... han.

Jag skrattade. Han skrattade också. Det var ett varmt skratt. Första gången vi träffades var i ett tv-program som Christer Björkman ledde om gamla schlagerfestivaler. Vi tävlade. Jag vill minnas att ingen vann. Vi var inte tillräckligt mycket kalenderintresserade. Men vi var jävligt bra på schlagerns inre estetik.

En sliten Hoa Hoa

Kenta skrattade. Han bullrade och hade ett eget språk. Han drev med Björkman konstant.

Han berättade att han bodde i södra Sverige nånstans och att han mådde uruselt... men bra.

Han var på något sätt en mera sliten version av Hoa Hoa Dahlgren. Kenta fick aldrig vara med i På spåret. Han var för tilltufsad av livet för det. Men jag tror att han skulle gjort stor succé i På spåret. Han hade järnkoll.

-Tjena, din luffare skulle han sagt till Ingvar Oldsberg och folk hade skrattat och älskat Kenta. Inte Hellberg kanske, men vi andra.

Gav fattiga hopp

Jag fick ett mejl om Kenta:

"Kenta! Du hade en jobbig tid!

När mörkret föll och ingen seger var i sikte så gav du inte upp.

Du ingav de fattiga hopp och förlorare seger.

När du själv inte orkade så fanns det fyra fotsteg i sanden (du och Jesus gick hand i hand) som gick i lidande tillsammans. Men när du andra mars inte orkade längre så var det bara två fotsteg kvar i sanden och det var Jesus som bar dig hem.

Guds Frid Kenta"

Det är så fint skrivet.

En annan gång jag träffade Kenta var på Medborgarplatsen när Hammarby vunnit SM-guld och det omöljliga inträffat. Kenta sjöng sin märkliga låt "Bajen är bäst" som jag fortfarande tycker är den överlägset smartaste sportlåten på svenska.

- Tjena din luffare, sa han.

Artist i världsklass

Jag skrattade. Sen pratade han en lång stund om hur segrar är nödvändiga och hur lätt det var att ta till sig segrar. Det var bara att ta ett glas och bita i den bittra ölen. Han flinade förtjust. Han hade inga problem med att den gamla loserklubben bytte identitet till en vinnarklubb. Han såg helt utslagen ut. Ingen trodde att han skulle kunna framträda. Han hälldes ner i ett hörn för att samla sig.

Tio minuter senare såg jag Kenta komma in på scenen.

Håret spretade. Han såg ut som en igelkott på ecstasy. Han var fullständigt glasklar. Han klev ur sin myt och levererade en makalös version av sin 80-talshit. Han var en artist i världklass. Om än bara i nio minuter.

Nu är han död. Det han längtade efter har lagt sig ner för gott. Inte vet jag om Kenta har Guds frid. Jag tror han gick fram till Gud och skrattade och sa "Tjena din luffare" och sen visste inte Gud vad han skulle svara på det. Och Kenta sjöng "Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra, jag har väntat så länge på just den här dan...".

Jag saknar dej din luffare.

Lasse Anrell