Hand i hand i fotbollssåpan

Bollsporten har alltid varit som en dokusåpa – det är existensiell konst

SPORTBLADET

Det var när jag såg Kennedy i Big Brother som jag insåg att skillnaden mellan en hederlig dokusåpa och fotboll inte är så stor.

Kennedy verkade väldigt insatt, om man säger, i de olika personligheterna och när han skulle instruera Linda om hur man gör tre (!) tillslag så verkade han ytterst engagerad. Linda tyckte det var svårt, det där med bollarna. Kennedy verkade tycka att det var lagom svårt för Linda.

– Försök igen, Linda, du är ju jätteduktig.

Ja.

Fotbollen har blivit som en såpa.

Och när jag tänker efter en stund undrar jag om den inte alltid varit det. Kanske rent av den första dokusåpan som vi fick titta in i.

Jag menar, att se en gammal stjärna bänkad och se hans strama min på bänken när han sitter där och bara har två tankar i huvudet är stor konst. För hands up den petade stjärna som inte tänkt 1) Jag hoppas verkligen att min ersättare misslyckas så mycket det bara går, 2) Jag hoppas verkligen att det inte syns att jag tänker så. Jag får för mitt liv inte jubla när han missar grovt.

Eller tänk på hur skönt det ibland kan vara att se på minerna hos en spelare när han blir utbytt.

Samma uttryckslösa, blanka ansikte och samma falska handklapp mot den som ska in.

Det är ju inte alla som vågar vara en Nebojsa Novakovic och sparka vattenflaskorna åt ståplats.

Det är existentiell konst. Inget annat. Alla de som varit fotbollsspelare inför 10 000 och blivit utbytta kunde ge mediaträning åt makthavare. De vet allt om hur man beter sig.

Hellre blyg än duktig

Jag tittade på Lasse Bengtssons lysande intervju med Annika Sörenstam i Nyhetsmorgon i går morse och det var särskilt en del av den som jag fäste mig vid. Annika berättade om hur hon som ung spelare ofta förlorade avsiktligt på någon av de sista puttarna för att slippa stå framför en massa människor och prata och tacka för segern och vara duktig istället för blyg.

Jag tror elitidrotten ser ut så hela tiden.

Människor idrottar för att övervinna orsaker till att de förminskats eller förminskar sig själva.

Det gäller alla från Zlatan till den blygaste lilla viol.

Sen blir ju dokusåpatrenden allt mer tydlig ibland.

Ljungberg och Mellberg glömde bort sina roller och vips var magin borta. Plötsligt insåg vi alla att det här var människor och att de fungerade som vi andra.

För det är ju så att vi nog knappast orkar med spelare som sparkar bort vattenflaskor för ofta och en Big Brother-Linda kan vi inte ha omkring oss alla dagar.

För vem orkar med en människa som bryter ihop och säger att hon inte kan visa sig offentligt längre FÖR ATT HON GÅTT UPP 13 KILO samtidigt som hon tydligen inte tycker att det är ett problem alls för hennes rykte att hon haft samlag och rakat muffen i tv.

Det gäller att inte gå utanför sina roller för ofta.

Ramsor om Kennedy

Kennedy är en lite ofrivillig dokusåpa. Han har plötsligt i år en spelare i sitt lag som kanske är ännu mera teknisk och ännu mera spektakulär. Vad innebär det för en spelare som varit ensam gullegris så länge? Hur hanterar han det?

Och hur hanterar han de nya ramsorna, senast kunde vi höra den på Värendsvallen där Hammarby inte ens spelade:

”Ingen permanent för Kennedy,

ingen permanent för Kennedy.

Han är 20 år, han har inget hår

ingen permanent för Kennedy”.

Sjöng djurgårdarna – när de mötte Öster. Antingen är det respekt eller också är det... nåt annat.

Ska kanske fråga min väninna Adam Alsing om det. Halva hans släkt är Järnkaminer så han borde nog veta.

Såpan går vidare.

Det är bara livet som stannar upp.

Och Ljungberg och Mellberg går mot solnedgången hand i hand och de är sååå lyckliga...