Usch eller underbart?

Finns ingen svensk dubbelmoral som jag inte levt igenom

SPORTBLADET

Ända sen Kents album kom har jag tyckt att låten ”Sverige” är en av de mest fantastiska sånger som spelats in på svenska.

En lågmäld nationalsång och en spark på pungen på alla som tror att svenskheten sitter i ett ängsligt värnande om vår ensamrätt till att vara osäkra revirbyggare.

Jag kan säga så mycket som att jag känner en kille som inte fick sin studentexamen i fredags, för att han hade underkänt i ämnet ”körsång”. Det är när man hör sånt som man inser att det kanske inte är världens bästa grej att vara svensk.

Tänk dig själv att berätta en sån sak för en ryss eller George W Bush.

–Öh, du jag hade tänkt bli hjärnforskare men hallå, du vet hur det är jag kom aldrig in på den linjen för jag höll inte måttet i körsången.

–Sverige, Sverige älskade vän, välkommen hit, var du är, vem du än är, sjunger Kent.

Det är vackra symboliska ord. Osanna, säkert, alla är inte välkomna men bara att säga det är som att tro att man kan betvinga berg och att be om förlåt med värdighet och utan allt för mycket skam. Det är också svenskt.

Man kan inte låta bli att tänka på svenskhet när man skriver om Ludmila.

Jag har skrivit om henne så många gånger nu. Det är alltid samma sak; för varje känsla man har för Ludmila har man också dess motsats. Varje gång man tyckte det var too much ville man också ha mer. Varje gång tårarna rann av glädje rann också adrenalinet av ilska över det tillrättalagda.

Ludmilas show igen

Nu har jag skrivit igen.

Några rader till bilderna från studentexamen i Värmland. Nataschas studentexamen. Den blev som så mycket annat i Nataschas liv Ludmilas show.

Själv kände jag en glädje över att det gick så lätt att ta till sig Ludmilas leenden och stolthet. Familjens sammanhållning.

Men så kommer mejlen. Och det jag känner är att om jag är kluven så är det mejlande Sverige totalt okluvet.

Det är antingen eller.

Usch eller underbart.

Förlåta eller fördöma.

På så sätt känner jag mig som hela folksjälen i en person. Jag måste erkänna att jag gillar det.

Jag är ett lackmuspapper på allt vad förbannad jävla svenskhet heter. Tjoho. Jag har en känsla för alla årstider. Jag gillar Big Brother-Linda och jag är likförbannat beredd att varje gång det hettar till rycka ut och fördöma hennes operationer – fast när bikinibilderna kommer i Puls tycker jag de är fantastiska.

Det finns inte en svensk dubbelmoral som jag inte levt igenom. Alla sidorna. Jag har gillat dem alla. Jag är som en kvällstidning på två ben. Fy, Linda. Snyggt, Linda. Fy, Ludmila. Toppen, Ludmila.

Jag är beredd att bejaka min ytliga sida samtidigt som jag envist hävdar rätten att titta rakt in i Bodil Malmstens själsliv.

By the way; läs hennes Priset på vatten i Finistère. Maken till sorgesammare saga över hur det är att vara svensk har jag inte läst sen Lundells Friheten.

Att inte fatta förrän man är 55 bast att man kanske inte är svensk. Och framförallt att man inte kan fatta att det tog 55 år att inse att det enda man EGENTLIGEN ville med sitt liv var att plantera frön i jorden och se dem växa upp.

”Jag fattar precis”

Herregud, jag fattar precis, Bodil. Jag är några år yngre än du, my gosh, men det tog mig 40 år att inse att det var i pelagonplantorna min livmoder bodde.

–Sverige, Sverige, ... en tiger som skäms.

Lasse Anrell