Kul att man kan roa folk

Här hjälper Klüft en klumpig krönikör

En hjälpande hand Carolina Klüft - min hjältinna - sträcker ut en hjälpande hand. Det kändes fint.
Foto: Peter Kjellerås
En hjälpande hand Carolina Klüft - min hjältinna - sträcker ut en hjälpande hand. Det kändes fint.
SPORTBLADET

PARIS

VM började inte bra.

För mig.

Vill vi ni veta hur det känns att bli utskrattad av hela världspressen ska ni läsa vidare här. Annars kan ni gå och göra nåt mera lönsamt.

VM började alltså inte bra. Först träffade jag Patrick Ekwalls dotter Vilma på Arlanda och hon kom direkt fram och sa:

- Vilka smala ben du har.

Det ligger nåt i det. Men man vill inte alltid bli påmind om det. Man vill inte bli mer kroppsfixerad än man redan är. Jag träffade Lasse Falk en gång och han kom också fram och han sa:

- Om du joggar med dom där benen går dom av va?

Sen kom jag till Paris. Då var det roliga slut. Presskonferens i Eiffeltornet. Lät ju helkul. Alla svenskarna var där och det var trångt och till slut hittade jag en plats uppe på podiet så att jag satt bredvid Carolina Klüft och hörde perfekt. Vi hade en rasande trevlig stund.

Peter Jihde fick stå på en stol 20 meter därifrån för att överhuvudtaget se nåt. Han fick dela stol med Henrik Dagård. Jag flinade förtjust. De flinade tillbaka.

Klüft pratade om sitt själsliv och jag antecknade. Själsliv är min grej. Mellantider har jag aldrig riktigt förstått mig på. Måste ha nåt att göra med att jag hade etta i matte och trea i psykologi.

Så kom stunden. Ni har kanske sett den i tv. Den lär ha visats flera gånger redan. Tack för det, tv.

Stolen föll...och jag

Jag sköt min stol bakåt lite för att släppa fram nån. Bakom mig fanns - avgrunden. Stolen föll bakåt och jag med den. Poff. TV 4 hade just börjat göra sin mediokra intervju med Klüft och dessvärre satt jag i skottlinjen precis bakom Klüft. En lätt vickning på kameran och hela mitt fall var i linsen. Hygglo.

Alla skrattade.

Det skratt jag hörde tydligast var Jihdes.

Det var både vänligt, förtjust och elakt. Mest förtjust, tror jag. Växjöpojkar är sällan elaka av naturen.

Resten av mediakåren låg i kramper av hånskratt. Den tarvlige krönikören hade ju äntligen påbörjat sitt eget fall. Inför öppna kameror. Till och med min egen fotograf, Den vedervärdige Kjellerås, fotade för fulla slutare. Medkänslan lyste med sin bländande frånvaro. Fransk tv undrade vad det var för en idiot som låg och sprattlade på golvet. Sikta mot Avgrunden, sjöng Wennerholm.

Då sträcktes en hand mot mig mitt i min förödmjukelse.

En hand. En enda hand.

Det var Klüft. Min hjältinna. Hon hade visserligen gapskrattat inför tv-kameran åt mitt fall men ångrade sig och sa att man inte ska skratta åt andras olycka. Det kändes fint. Jihde skrattade fortfarande när Klüft drog upp mig ur avgrunden.

Det ska jag minnas.

Vi ses i nästa tv-recension, som Strindberg sa.

Annars mår jag bra. Tack för alla uppskattande mejl om tv-fallet. De var som en egen liten virusstorm i går. Den började klockan 21.28 med ett mejl från världens näst bästa scripta Therese Klint, på Nyheterna i TV4: "Du är med i vårt program i kväll! Du ligger ner vid Klüfts fötter, kan man säga!"

Tack, tack. Kul att man kan roa folk.

Som sagt: Vi ses i nästa tv-recension...

Pinsamt om Kim

Till sist: I söndags skrev jag att alla artiklar om att Kim Källström ska säljas börjat bli pinsamma. Dan efter rapar Expressen för nionde gången upp att Bordeaux ska köpa honom - på hela förstasidan. Morsning. Dan efter köpte Bordeaux nån annan mittfältare.

Antalet artiklar om att Kim omedelbart ska säljas är nu uppe i 127 det här året. Antalet klubbar som absolut ska köpa honom är 19.

Han spelar fortfarande, vad jag vet, i Djurgården.

Lasse Anrell