Smal, smalare - världsrekord?

Lasse Anrell: Hade Holm varit kvinna hade hela etablissemanget ryckt fram

SPORTBLADET

Det har varit en konstig vecka. Igen.

Först läser jag i DN att miljövänner försöker stoppa VM-rallyt i Värmland och deras huvudargument är att "Rallyförare borde samåka mer".

Slut citat. Borde samåka mer? Känns som om miljövännerna har en del att plugga på.

Sen har några läsare tipsat om Patrik Isakssons hemsida. Tack, det var verkligen rolig läsning.

"Med himmelska melodier, texter märkta av Stockholmsliv och körer nära att explodera av intensitet är Patrik Isaksson tillbaka med Vi som aldrig landat. En osedvanligt effektiv kombination av djupaste allvar och brutal energi. Och som om detta inte räckte, en personlig resa från nostalgisk tillbakablick till intensiv nära livet-upplevelse."

Hämta andan lite så att ni orkar med en snutt till. Cd:n heter "Vi som aldrig landat". Rena höjdhopparpoesin.

Stefan Holm har inte heller landat. Han säger en sak som jag inte riktigt kan ta till mig. Han säger att han räknar varje gram han stoppar i sig för att han ska kunna hoppa tillräckligt högt.

Det ringer en varningsklocka där va?

Alla hade ojat sig

Skulle han varit en kvinnlig idrottare hade hela etablissemanget ryckt fram. Kostrådgivare, psykologer, tv-soffor; alla hade pratat om magre Stefan. Och inte vet jag om det blivit bättre av att han sprang omkring i Globen och visade sin kropp. Inte en gnutta fett. Inget underhudsfett så långt ögat såg. Montignac skulle gråtit tårar av lycka. Stabil benstomme. Ingen generande fettväxt. En anorektisk drömbild.

Hade det varit Kajsa Bergqvist som sagt de där sakerna hade Sverige grubblat sig grumligt.

Hade det varit Kajsa som vägt varje gram hade alla panelhöns varit bekymrade.

Nu säger ingen nånting och antagligen gör de rätt. Den som ska hoppa högt behöver kanske leva sitt liv i en vågskål. Ska de där kortväxta humlorna som är svensk världselit i höjdhoppning kunna flyga så måste de nog vara lite smartare än alla andra.

Kanske lite lättare.

Stefan skippar cornflakesen för första gången på 27 år, säger han. Det är den typen av uppoffringar man måste göra. Inga muffins längre, ingen pizza, inget godis, inga feta såser. Andra höjdhoppare röker för att bli magra. Ungefär som unga flickor käkar amfetamin för att slippa äta kolhydrater.

Holm har magrat ett kilo. Det kanske är skillnaden mellan 2,33 och 2,37, vad vet jag. Holm väger 70 kilo. Det är 65 kilo benmuskler. När jag hoppade höjdhopp som bäst vägde jag 45 kilo. 2,7 kilo benmuskler. 42 kilo senor. Jag hoppade 1,55. När jag gick över till pommes frites och mellanöl hoppade jag bara 1,45. Så Holm har säkert rätt.

Nå hur högt som helst

Jag känner några anorektiskt lagda tjejer. De går ner ett kilo och känner nästan att de flyger av välbefinnande. De kan nå hur högt de vill. De säger att det finns ingen högre njutning att se på vågen att de förlorat vikt. De mår så bra. Ända tills folk börjar tjata om hur magra de är.

Jag har sett alla dessa unga idrottstjejer som hårdbantar för att kunna bli bättre - men sen när de styrketränar går kroppen sönder. Det börjar göra ont och de orkar knappt gå längre.

Tillbaka till Patrik Isaksson, jag kan inte hålla mig längre:

"Det är över på ett ögonblick men den som lyssnar riktigt noga på andra versen i En chans till hinner uppfatta det - hesheten och de knastriga sprickorna i rösten. Det är någonstans i de där sprickorna vi hittar Patrik Isaksson på tredje albumet Vi som aldrig landat. Lite hårdare, aningens mindre slipad och en millimeter närmre hjärtat."

Tiden står still när man läser sånt.

Livet stannar upp och Gud tittar in och säger att vi ska sluta stirra på det som är annorlunda.

Eller som det står på Stefan Holms hemsida:

"...vi står här nu med rötterna i den evighet vi alla är frukten av såsom droppar i ett hav..."