Hämnden är alltid bitter & förgrämd - nästan...

SPORTBLADET

Det är en vecka sen finalen i hockey-VM men det känns ändå märkligt overkligt och avlägset. Och jag var ändå där i Prag...

Det är lite det som är hockey; den finns, men den upphör nästan alltid att existera efter slutsignalen. Särskilt när det är VM - ett VM finns inte längre sekunden efter man förlorat. Vinner man existerar den ytterligare några dygn.

Det som finns kvar av VM 2004 är en ful tackling bakifrån mot Peter Forsberg och frågan om varför ingenting hände efteråt. En massa elitserietränare var tillfrågade i Sportbladet vad de tyckte och de sa att de tyckte att Tre Kronor borde hämnats tacklingen. Intressant. Det betyder att Elitserien blir fri från checking from behind i vinter och om nån bryter den koden åker han på rejält med stryk.

Tänk på Bertuzzi

Fan trot. Den svenska förlåtande mentaliteten är för ingrodd för det. Vi behandlar helst brottslingar med förstående och dalt.

NHL-spelare sa i Sportbladet att Rob Niedermayer borde tagits omhand handgripligt. Forsberg ska skyddas. Det hade han blivit i NHL.

Jag är inte så säker på det heller. Senast någon tog ut en gruvlig hämnd i NHL var när Todd Bertuzzi slog ner Steve Moore som hämnd för en ful grej mot Markus Näslund.

Det gick, som alla vet, åt helvete.

Den hämnden äventyrade Moores hälsa, Bertuzzis framtid - och Vancouvers säsong. Det här bör man ha i åtanke när man gapar om att Tre Kronor borde hämnats på Niedermayers tackling. Hämnd är svårt. Kanske det svåraste man kan ägna sig åt. Hämnden är sällan ljuv, nästan alltid bitter och förgrämd.

Jag satt och tittade på Niedermayer efter att han avtjänat sitt straff. Ingenting hände. Ingen rörde honom. Ingen tilltalade honom. Ingen störde honom. Jag tittade på Jonathan Hedström som jag inbillar mig var tuffast i Tre Kronor. Han närmade sig aldrig Niedermayer.

Jag gillade inte det.

Det gjorde oss lite pinsamma. Kanske var det lika mycket det som själva tacklingen som sänkte Tre Kronor.

Tänk på Primeau

Jag tänkte hela tiden på en händelse i VM 1997 i Helsingfors som jag också bevittnade på plats. Där hade Keith Primeau gjort en riktigt ful grej på Marcus Thuresson. Han drog upp klubban rakt i skrevet efter en tekning och skadade Thuressons pung rätt illa.

Det var uppretade scener efteråt. Men inget stort hände. Ingen allvarligt hämnd. Bara små, alldagliga hockeybråk.

Men så i sista finalen, den tredje matchen som avgjorde guldstriden, kom hämnden. Det var ytterst vältajmat, minns jag att jag tyckte.

Keith Primeau hade arrogant och hånfullt åkt runt och kallat svenskar saker som "Hora, kyckling, bög, jag ska mörda dej, fuck you, kärring, fitta, döda, blatte". Särskilt angrep han Magnus Svensson som var en av de bästa svenskarna.

Men Primeaus arrogans blev till sist hans fall.

I en minnesvärd sekvens kom hämnden. Den var skoningslös, regelmässig, grym.

Vid en sarg såg inte Primeau upp tillräckligt snabbt för att se att två svenskar kom från varsin sida. När han såg dem var det för sent. Från ena sidan kom Svensson som han hånat hela matchen. 90 kilo flinande Svensson. Från andra sidan kom Mattias Öhlund. 100 kilo flinande Pitepalt. Splaff, rakt in Primeau. Ingen boarding, inte för många skär. Bara kött mot kött, skydd mot skydd, förstärkta av att de kom från varsitt håll.

Primeau skadades allvarligt, delar av hans huvud sprack, några revben gick av, hjärnan skakades om.

Så kan det gå.

Så kan det alltså gå.

Så gör man när man tar smart hämnd.

Hur det gick i matchen? Sverige förlorade. Kanada vann - men Primeau missade guldfesten.

floskeltoppen

lika som bär

Läsarmejlet

Läsarmejlet:

ANRELL om veckan som gick

Lasse Anrell