Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Mannen som förändrade svensk sportjournalistik

Lasse Anrell: Vi kan kalla honom Lars-Emanuel

Det här är den självbespeglande berättelsen om några dagar som förändrade svensk sportjournalistik.

Jag var med hela tiden.

Sporten i tv och tidningar lär inte bli mindre på länge. Den lever sitt eget liv, drar nya läsare och tittare och har blivit lika viktig för mediaekonomin som nakenchocker och bröstkupper.

Vi kan kalla honom Lars-Emanuel.   Vi kan kalla honom Lars-Emanuel.

Jag var inte med när Sven Jerring förändrade sportjournalistiken redan på 40-talet. Men jag lyssnade när Lennart Hyland förändrade den på 60-talet. Sen dess var det ganska statiskt ganska länge.

Men det här handlar om 3 285 dagar som verkligen förändrade allt det ni njuter (?) av.

Det var rosa dagar, de skapades av en man som kom en aprilafton till redaktionen med en VSK-halsduk över axeln.

Han försvann en dag förra veckan. Hans sista SMS skickades kl 02.30 natten till torsdag och det löd: "Jag mår så illa. Tack för mig! Återkommer med sista ordet. Puss".

Bort med pladdret

3 285 dagar. Innan dess var sportjournalistiken i tidningar några få hunsade sidor nånstans i bakvagnen och några få bakfulla redaktörer som pliktskyldigt fyllde dem med pladder och vitsiga rubriker och självgoda analyser.

Sen kom mannen som vi kan kalla Lars-Emanuel men som egentligen heter Lars Östling och var min chef i 3 285 dagar.

Det vi fick var en fet, rosa tidning och sen kom ett urval av stora feta vita eller rosa tidningar och kvar finns knappt de vitsiga rubrikerna, pladdret och självgoda analyserna.

Står på egna ben

Till och med ute i landet har flera landsortstidningar sportbilagor och sportjournalistiken en ny, rakare och mera upprätad ryggrad.

Kvar finns knappt de bakfulla redaktörerna och sportsidorna ligger inte dästa och bortglömda i bakvagnarna längre utan står på egna ben eller samsas med börs och riktiga news.

Jag vill alltså hävda att det är denne Lars-Emanuels förtjänst.

Nu kan det sägas utan att det kan anses vara insmickrande slickeri.

Tacka mannen

Jag vill alltså hävda att det är denne 39-årige doldis från Knivsta, Västerås och Ljusdals bandygymnasium som ligger bakom att hundratusentals svenskar varje dag kan avnjuta (?) sida efter sida av grandios, välskriven (hmm...) sport i rosa, vita och gula tidningar.

Ni kan, om ni är lagda åt det hållet, tacka honom. Lycka till om ni hittar honom. Jag har inte lyckats sen 02.30 i onsdags natt.

Tacka honom för att Sportbladet var först på marknaden och för alla passgångare som apade efter.

Jag är i alla fall tacksam.

Jag får skriva längre och oftare. Och mera rosa.

Sen kan man naturligtvis hävda att den här enorma skära expansionen inte skulle varit möjlig om inte sport i tv haft sin egen utvidgning och översvämmat våra hem och barer.

De gick hand i hand och gödde varandra. Ivrigt matade av såna som Lars-Emanuel och hans dubbelgångare Ronaldo.

Grymmaste chefen

Tacka Lars-Emanuel för det.

I onsdags drog han.

Jag är lite ledsen för det.

Det känns lite som att ha tappat den förmedlande länken mellan en varm modersfigur, Madicken, en judisk matchmaker och Goebbels.

Om ni förstår vad jag menar. Lars-Emanuel gör det definitivt.

Han är den grymmaste chef jag haft. På alla sätt.

Det är ett skämt att han aldrig har fått det Stora Journalistpriset.

     

PS. Han försvinner inte från Aftonbladet. Nu drar han in i den vita bilagan till Sportbladet. DS.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

Om Aftonbladet