The boys are back in town

Lasse Anrell:…men ceremonin i Kempehallen var tunn

1 av 2 | Foto: HÅKAN NORDSTRÖM
Antiklimax Tröja nummer 21 hissades ner från taket - och sedan var matchen i gång. Inga översvallande känslor, tycker Anrell.
SPORTBLADET

GÄVLE/ÖRNSKÖLDSVIK

I högtalarna spelas The boys are back in town och det är verkligen en passande låt. Thin Lizzy med sin irländska schlagerhårdrock sjunger så både pojkarna och stan förstår.

Jag tycker kanske att ceremonin kring Foppas hemkomst blev lite tunn. Hans ansikte var mörklagt nästan hela tiden. Han åkte omkring på isen med nedböjt huvud och sen tändes en del lampor och jumbotronen letade men hittade knappt Foppa.

Sen hissades tröjan ner och han tog på sig den och åkte och ställde sig bredvid de andra för nationalsång och sen var det slut. I Timrå vecklades en banderoll ut. Kungens återkomst. Zetterberg. Det var stort och mäktigt. Men här hände nästan ingenting. Lite Thin Lizzy och Janne Schaffer som spelade nationalsången. Är han här bara för det här, sa en kvinna bredvid mej. Ja, sa jag. Det är stort, sa hon.

Men sen ingenting. Jag tror kanske att Foppa själv styrt det där. Två minuter skulle det ta. Inga översvallande känslor. Inga stora ord. Inte för mycket ljus på någon. Vi befinner oss ändå i Nolaskog och det är här som Jante anses vara en munter, nästan narcissistisk, figur. Inte för mycket ljus.

Men Foppa är uppenbart harmonisk.

Det är så tydligt.

Han är sambo med Tommy Salo och jag antar att starten på Elitserien med Tommys succéstart har varit bra för deras samboliv. De är kompisar men ingen relation mår bra av att den ena parten löper gatlopp. Nu räddade Salo Modo i Gävle och han spelade strålande även mot Luleå. Inga mer tappade puckar, inga mer förlorade ansikten.

Salo & Foppa harmoniska

Jag träffade Salo i en korridor och han står och pratar med Roger Åkerström och de skrattar förtjust. Även Salo är uppenbart harmonisk. Han hälsar avspänt och det har han inte gjort på länge. Inga nedslagna blickar. Det är sort of homecoming även för honom, trots att han aldrig spelat i Örnsköldsvik förut.

- Man unnar verkligen Tommy Salo att må bra, säger en kvinna jag står bredvid.

- Verkligen, säger jag. Han har fått så mycket oförtjänt skit som mest berott på att han haft usla medspelare omkring sig.

Kvinnan kommer från räddningstjänsten. Hela räddningstjänsten verkar vara här. Det kan inte finnas en ledig ambulans eller brandman i hela området den här kvällen. Alla vill se Foppa och de andra komma hem. Biljetterna är slut sen flera veckor och alla med en ambulansuniform i garderoben har plockat fram den.

Blir någon akut sjuk på andra sidan stan får han antagligen vänta tills matchslut innan infarkten kan åtgärdas.

- Kunde du inte spelat nåt mer, sa jag till Schaffer efteråt.

- Jag har bara bakgrundskomp till en till och den kanske inte skulle passa, sa han.

- Vilken är det, sa jag.

- Send in the clowns, sa han.

Kanske inte. World cup är ju slut. Försonat. Begravt. Hardy har offrats.

Det lyser kring honom

Foppa ler på sin plats. Han kan sin läxa. Sin Nolaskogsläxa. Han svarar på hundratals frågor. Alla handlar om honom. Alla hans svar handlar om laget. Inte en enda sekund förhäver han sig själv trots att han varit mycket bra den här kvällen. Om man skulle jämföra Foppa med sig själv så var han väl minus i World Cup, ett plus i Gävle och nu är han redan uppe på tre plus.

Men det säger han inte. Han är fortfarande ganska dålig även om han inte säger att han är värdelös längre. Men det är harmonin som lyser kring honom.

I Gävle hade han svarat leende på femhundraelva frågor när en tjej kommer fram från barnredaktionen på Gefle Dagblad. Hon vill ha en liten intervju.

Jaha, säger Foppa. De sätter sig. Han får en bandspelare att hålla framför munnen. Hon börjar fråga och alla ler. Hennes intervju tar, vad jag kan se, flera timmar. Hon går igenom hans barndom, hans pubertet, hans litteratursmak (går ganska fort) och han svarar och ler och är nästan förtjust. Jag tänker att det kanske går som för Stefan Holm som blev ihop med sin intervjuare, men hon kanske var något äldre.

När jag lämnar arenan pågår intervjun fortfarande. Alla Foppas lagkamrater har duschat färdigt och gått ut i bussen. Foppa ler och svarar vidare.

Det är väl så harmonin kring en hemkomst ser ut, antar jag. A sort of homecoming. Han verkar nästan vara en lycklig människa, tänker jag. Foppa är hemma och spelar ett år i Modo som hans mamma ville att han skulle göra.

Kanske är det sånt som får pojkar i 30-årsåldern att bli harmoniska. Kanske är det inte svårare än så.

Lasse Anrell