Tyson påminner om Elvis Presley

Sportbladets Lasse Anrell: Jag gillar stora starka män med konstiga röster

SPORTBLADET

Jag har alltid varit fascinerad av Mike Tysons röst.

Mer av rösten än av hans händer.

Och den fråga jag alltid velat ha svar på är:

Hur hårt måste en man slå för att dölja att han har en röst som ett barn?

Jag gillar stora starka män med konstiga röster.

Imitatören Jörgen Mörnbäck gjorde en underbar Kim Källström i radions P3 för några veckor sen. Jag träffade Mörnbäck på en Elfsborgsmatch och frågade hur han gör.

–?Det är enkelt, jag pratar med barnröst. En vuxen man som pratar som ett barn är alltid roligt.

Kim med sitt stora ego och sina enorma lår – och så pratar han som ett ivrigt barn. Det är roligt.

Påminner om Elvis

Jag har läst mycket om Tyson och hans liv och träffat honom ett par gånger. På nåt sätt är det omöjligt att inte tänka på Elvis.

En annan röst som det aldrig gått att komma förbi.

Tyson satt i sitt Graceland som han kallar nåt så uppblåst som Casa de Vanelli, ett Italieninspirerat lyxhus med pooler, en jacuzzi byggd som en boxningshandske, en jättesäng med svarta satinlakan och ett överkast av rävskinn och badrumskranar i 24 karats guld.

I huset tillbringade han sin fritid tillsammans med inhyrda och betalda kompisar. Elvis hade musiker som höll honom sällskap och alltid sa ja. Lika loja som lojala. Tyson hade tränare, managers, advokater i en enda röra – alltid på samma mentala nivå som han som betalade deras räkningar.

Och samma rykten har spridits ut om Tysons sexaptit som en gång spreds om Elvis.

Sexhundra kvinnor på en gång är det värsta jag läst om Tyson. Det låter mycket, men är man en riktig karl så är man och man behöver ju inte prata så mycket. Tur det kanske med den rösten.

Internat-homo blev hallick

Tyson är mig veterligen den enda världsmästare i boxning som tvingats leva med rykten om att vara gay.

Men även det har kanske med rösten att göra. Den är tunn och lätt feminin, och Tyson har svårt för att få till riktigt kraftfulla ljud. Det blir lätt lite tunna flickaktiga överklassljud som är mindre Brooklyn än Boston.

Fast Tyson försökte utmana alla rykten. Till ett polisförhör en gång anlände han i Rolls Royce, kostym och – promenadkäpp. En engelsk gentleman, en lätt blaserad engelsk vulgärversion av en internatbög. Men naturligtvis såg han mera ut som en hallick på maskerad.

–Jag känner inget hat längre, sa han med sin flickröst när han berättade att han lägger av.

–Jag vill inte genera den här sporten mer.

Det var stort sagt från en man som jag själv sätter som en av sportens största.

Han återgav publiken tron på att boxning handlar om att ursinnigt försöka använda sin urkraft till att slå ner en annan människa. Hos Tyson fanns inget The Noble Art Of Selfdefense. Bara hatisk offensiv. När han kom ur från fängelset försökte han sig på klassisk boxning. Då var han en pajas. Myten besegrades varje kväll av sig själv.

Tyson gjorde samma försök när det gällde relationer. Hans livs kärlek Monica Turner var en förhållandevis intellektuell läkarstuderande. En strippa hade kanske varit mera på sin plats, tyckte folk, men Tyson ville gärna spegla sig i tanken på att han hade en hjärna också.

Det sas också från fängelset efter våldtäktsdomen att Tyson hade haft tre mycket fruktbara år i skolbänken. Han har visserligen kört i försöket att ta grundskoleexamen, i?stället gick han direkt på de breda grabbarna; Homeros, Mao Zedong, Macchiavelli och – Arthur Ashe.

Bär Ashe på överarmen

Just Ashe har haft en viktigt funktion för Tyson. Han vägrade träffa den svarte amerikanen i den vita sporten en gång och det har han uppenbarligen haft dåligt samvete för sen dess.

Nu har han en bild av den gamle tennisstjärnan tatuerad på sin överarm. På den andra har han Mao. Det är kanske mer förvånande; Mao var ju en man som trodde på att ta från de rika och ge till de fattiga.

Tyson har, vad jag förstår, varit mer intresserad av att ta från de rika och ge till Don King.

Det finns de som tror att Tyson fått sin märkliga flickröst genom ett flitigt användande av anabola steroider, ett allmänt utspritt nyttjande som gör att dagens tungviktare är ungefär dubbelt så stora som tungviktarna var på Ingos tid.

Det är möjligt att det är orsaken, en form av kemisk kastrering lär ju vara bieffekterna av anabola steroider. Fast Tyson har alltid haft problem med rösten. Han blev retad för den i skolan – de få dagar han var där – och som värsting i Brooklyn.

Det var kanske ett av skälen till att han blev boxare.

Och hur många människor han än slog ut och hur många miljoner han än tjänade och slarvade bort så hade han kvar den, den lilla tunna tonen med det misslyckat snobbiga uttalet som alltid fått journalisterna att småfnittra bakom handflatorna.

Jag saknar redan boxningens urkraft. Kvar finns bara bokhållarna. De ger mig inte samma känsla av att hjärtat är överordnat hjärnan.

lasses lista - här är veckans 10 hetaste svenska sportprofiler

Lasse Anrell