Hussfelt gav mig ett magiskt ögonblick

Lasse Anrell: Han är värd en utmärkelse

SPORTBLADET

Jag vet inte om det finns nån utmärkelse för årets sportjournalist.

I annat fall har jag en.

Patrick Ekwall? Nej.

”Nollan” Karlsson? Nej.

Årets svenska sportjournalist är Jesper Hussfelt.

Det finns rätt många som borde vara nominerade.

En hel drös, till exempel, här på Sportbladet. Men de faller bort i den här gallringen eftersom eget beröm är ungefär lika bisarrt underhållande som kvällstidningarnas artiklar om sina egna upplagesiffror. Sånt sysslar vi inte med här.

Lasse Granqvist och Tommy Åström skulle kunna få ett litet fint pris för sina insatser under OS-finalen i hockey. Jag har bara hört spridda delar av det men det måste ha varit en uppvisning i totalt och passionerat dårskap.

Det lär ha slutat med att Tommy Åström sa upp sig i direktsändning.

Jag såg de båda reportrarna senare på natten och de såg inte ut att behöva nån uppsägning, om man säger. Svärmorsdrömmen Granqvist såg ut som en dörrmatta och Carl Philip-kopian Åström såg ut som en nybliven groda mer än en prins.

Om man säger.

Flyttat till Florens

Redaktionen för Offside? Tja, kanske. Men bara om jag kunde se fotbollen för all litterär kramp...

Jonas ”Noll guld i OS” Karlsson? Nja, han får stå på tillväxt. Nollan Karlsson är bra men lite valpig.

Patrick Ekwall? Nja, han måste byta sin fjantiga vinjett. Han jobbar på en svensk tv-station, tror jag i alla fall. Det är min sida av kejset.

Men Hussfelt.

Vilken kille. Lika halvbra som han är när han pratar hockey – lika splendid isolationistiskt bra är han när han pratar fotboll. Och särskilt italiensk fotboll. Om man är så passionerad i sin kärlek till den italienska fotbollen och sitt arbete att man väljer att flytta till Florens för att komma liksom... närmare, så ska det märkas.

Det gör det i Hussfelts fall.

Jag har funderat på det länge, han har en närvaro som de flesta andra andra saknar, han har ett kunnande som inte står i vägen för närvaron, och han har en passion den speciella atmosfären som är italiensk fotboll som ingen annan i tv har.

Anledningen till att jag nu slutgiltigt kommit fram till att Hussfelt är min man är hans behandling av Roma-Inter i söndags.

Canal+ och nästan alla andra tv-bolag har världens mest klåfingriga producenter. Det finns inget skede i en match eller en uppladdning som de inte kan producera sönder eller förstöra med sina evighetslånga studioprat.

Eller askgråa grafik.

Det betyder till exempel att vi nästan alltid blir bestulna på upplevelsen när lagen går in på arenorna med tifo och andra känsloyttringar. Då ska det pladdras, då ska det analyseras – och värst av allt – då ska det visas kanalens egen logga med sponsorer och annan totalt meningslös sörja.

Höll tyst – på riktigt

Jesper Hussfelt gjorde tvärtom om.

Romas hemmamatcher är lite speciella eftersom Roma i sin ägo har fotbollsvärldens vackraste hymn ”Roma Roma” av Antonello Venditti.

När han sjunger den och publiken sjunger med är det en av de mäktigaste stunder musikvärlden och fotbollsvärlden känner.

– Jag är tyst nu så får ni lyssna på mästerverket, sa Hussfelt och höll verkligen tyst.

Jag kan ana hur producenten grät blod i kontrollrummet. Så här kan man väl bara inte gööööööra, stönade han sannolikt.

Jag hade rysningar av välbehag. Romapubliken sjöng som gudar. Den senaste tidens alla segrar har gjort dem så stolta och självmedvetna. Unico grande amore, sjöng de med Venditti.

Om jag säger att det där var en av årtiondets allra största tv-stunder ljuger jag inte.

Tack för det Hussfelt.

Producenten höll sig inte

Och tack för alla annan stor italiensk fotbollspassion i tv. För hur var det Jens Fjellström sa:

– Det krävs mer fotbollskunskap för att kunna uppskatta serie A, spanska och engelska ligorna är mer lättsmält Hawaiifotboll.

Tyvärr kunde producenten i Roma–Inter bara hålla sig i två tredjedelar av låten, för sen kände han sig bara sååååå tvungen att lägga in en kanallogga.

Men ändå; jag var så tacksam.



För övrigt fick jag ett himla trevligt mejl från Andreas Hillukkala:

Hej Lasse. Hittade härom dagen en gammal tidning ( 17 januari) där du och Wennerholm har en diskussion om de svenska medaljchanserna inför OS. När ämnet Anna Carin Olofsson kommer upp är Wennerholm säker på att inget guld kommer att bärgas, men du är av en annan uppfattning och ett vad upprättas! Kommer du ihåg? Middag på valfri krog. Jag undrar bara om han har hållt vad han lovat?

SVAR: Tja, Andreas, Mats hävdar att valfri är detsamma som McDonalds. Det är det väl inte...?

Lasse Anrell