Någonting dog i måndags och jag sörjer oerhört

SPORTBLADET

Jag tänker inte ge mig in i debatten om brott och straff efter matchen på Söderstadion.

Jag kan antagligen uppfattas som alltför partisk, eftersom jag för några år sen skrev en bok tillsammans med Stig Claesson Slas om det grandiosa i att vara hammarbyare.

Däremot tänker jag skriva några rader om hur den känslan på bara några minuter blev helt förkrossad.

Jag tänker berätta om såren som det här rivit upp hos en massa hammarbyares innersta känslor.

Derbyn har aldrig varit något för barnfamiljer. Jag slutade ta med mina barn på derbyn när de nästan klämdes sönder vid insläppet en gång när de var ganska små. Jag fick skydda dem med uppbådande av alla mina högst begränsade kroppskrafter. Derbyn är barnförbjudna. De innehåller för mycket känslor för barn. Det borde alla veta.

Jag har många gånger varit rädd när jag åkt hem från derbyn. En gång på 70-talet höll en tunnelbanevagn jag och min kompis Pryttan åkte i att skakas så mycket att den välte.

Derbyn har alltid handlat om hat och kärlek. Mest kärlek.

Känd läktarkultur

Det måste de göra, så länge de är värda att kallas derbyn.

Men något dog i måndags.

Jag tror Björn Runström beskrivit det bäst. Han var på matchen tillsammans med sin syster. De hade tänkt se matchen på ståplats. Runström berättade:

–?Lämnade gubbläktaren och vandrade över till klacken på norra med min syster inför andra halvlek. Var ju länge sedan man såg en match från därifrån. Kunde inte valt sämre tillfälle.

Vad hände egentligen som du ser det?

–?Jag stod och köpte dricka då det brakade igång ordentligt och stack då till andra delen av norra ner mot Nynäsvägen. Polare på gubbläktaren refererade det som hände i klacken på mobilen. Fick se till att syrran kom iväg hem hel och ren och tog mig sen till omklädningsrummet.

Vad tyckte du annars om matchen?

–?Matchen? Den är väl ändå helt ointressant en sån här dag. Det Hammarby jag älskar dog nog igår. Jag tycker uppriktigt synd killarna i laget, vår ledning och alla riktiga bajare.

Vilka ser du då som ”riktiga bajare”?

–?Det är en skön blandning av människor som brinner för klubben – och den läktarkultur vi gjort oss kända för tidigare. Hägersten Hot Heaven och samba känns jävligt långt borta idag. Jag har alltid varit stolt över att vara Hammarbyare. Idag skäms jag och dom flesta andra bajare över att vi verkar ha lika många puckade så kallade supportrar som dom klubbar med taskig supporterkultur vi bajare alltid kunnat se ner på. Vi är där själva nu. Trodde aldrig något sånt skulle kunna hända bland oss på Söderstadion. Tragiskt är bara förnamnet.

Det känns kanske skönt att inte spela kvar i Hammarby efter en sån kväll?

Skit i tabellen

–?Jag är och kommer alltid att vara bajare. Det kan ingenting ändra på. Men skulle dom som verkar ha tagit över klacken ställa till det som man gjorde i går går man ju inte direkt och längtar efter att komma tillbaka till Söderstadion vare sig som publik eller nere på plan som spelare. Det tror jag alla kan fatta.

Så långt Runström.

Många har talat bra om den här känslan. Skammen, känslan av att ha blivit nerskitad, att inte känna sig utvald längre, inte lite bättre än de andra, inte längre lite bättre på kärlek än de andra, känslan av att kunna säga ”Skit i tabellen – vi är bäst ändå”, allt det som på något sätt var storheten i att vara hammarbyare.

Allt det är dött.

Jag sörjer det oerhört.

På SvenskaFans skrev signaturen Jürgen Hingsen det på ett fint sätt:

–?Jag har vetat att jag tillhör ett släkte som aldrig ger upp. En grupp människor som sjunger ända in i undergången. Som sätter sin kärlek före sina fördomar. Som älskar sin klubb, sitt lag, oavsett vad det kostar av känslomässiga stormar och obehag.

Bajen var livet

Jag har varit så stolt över att vara Bajare. Vi har sjungit högre än våra motståndare oavsett om vi har vunnit med 4–0 eller förlorat med 9–1. Vi har alltid varit glada och insett att Bajen är livet, även om vi torskar. Vi har dansat oss igenom alla förluster och blivit både älskade och hatade på grund av vår obegränsade kärlek till vår klubb.

Nu betyder alla dessa år av villkorslös kärlek ingenting längre. Dessa imbeciller, som tror att de stödjer det jag älskar genom att döda allt det står för.

Dessa aik-wannabees som inget hellre vill än att synas på förstasidan av Aftonbladet. De har tagit allt ifrån mig.

Lasses lista - här är veckans 10 hetaste sportprofiler

Lasse Anrell