Dyra stjärnor köps – men lag tar tid att bygga

SPORTBLADET

JÖNKÖPING. Jodå, man lär sig aldrig:

Det tar tid att bygga lag – det hjälper inte att värva en massa dyra stjärnor.

Det var alldeles för lätt att glömma att svenska mästarna ändå har kvar hela den lokala stommen från guldlaget.

Det är nästan lika lätt att döma ut en målvakt bara för en enda gigantisk tavla.

Om vi tar det där med Johan Holmqvist först.

Målet som gav 1–1 var ju naturligtvis skrattretande. Ett skott från mittlinjen från en spelare som hela förra säsongen var så kraftlös att han knappt kunde skjuta mål från en meters avstånd med öppen målbur.

Holmqvist släppte in den på något sätt. En studs och pucken gick in mellan handske och benskydd.

Det är sånt som händer alla målvakter.

Det tror jag alla vet. Men problemet infaller när det sker inför ett Sverige som gärna ställer sig på Jantes stenröse och tycker att en spelare som kommer hem och visar sig dra in tolv miljoner i lön absolut inte får göra misstag. Särskilt inte i ett Sverige där resterna av det gamla sossetänket fortfarande sitter som ett dallrande fundament även under den allra mest kommersialiserade sport.

Mycket riktigt, det hade inte gått mer än ett par sekunder efter tavlan så sjöng HV-klacken ”Sämre än Salo”.

Det betyder ju egentligen ingenting, men som psykning är det numera ett svenskt lackmuspapper som färgas rött under sura förhållanden och blått under basiska. Ve den som jämförs med Salo. Say no more. Blått och rött.

Skrattretande, kanske, men efteråt var det verkligen inget som Honken skrattade åt.

Mer uran än i Barsebäck

Han skulle göra en direktintervju med Max Grinndal på TV 4 som i väntan på länktid passade på att berömma Holmqvists klocka. Jag skrattade försynt över den skenbart meningslösa repliken och Holmqvist tittade upp på mig och han skrattade verkligen inte.

Det fanns ingenting att skratta åt i hans värld just då.

Det fanns snarare tolv miljoner skäl att inte skratta.

Holmqvist svarade bra och pedagogiskt på alla frågor. Att han mådde dåligt. Att det var ett ”enormt skitmål”. Att han gjort såna tavlor förr. Att han kommer att göra såna tavlor igen. Att laget fick en bra start men så ”kommer det där jävla skitmålet”.

Inget att skratta åt.

Jag frågade Max hur klockan såg ut.

– Den var fantastisk. Såg ut att ha mer uran än hela Barsebäck, sa Max som också säger sig vara ganska ointresserad av klockor, till skillnad mot andra på TV4-sporten.

Luften rann ur göteborgarna efter tavlan.

De startade fantastiskt. Såg ut som om de var precis lika bra som så många tippat. Riku Hahl började med att proppa Johan Halvardsson och Tuukka Mäntylä visade i bytet efter att han ville vara lika duktig och elak.

Så som man spelar hockey med ett slags omoraliskt imperativ.

Mästarna såg inte mätta ut

Men sen var det slut och HV 71 kunde – som de mästare de är – stänga av alla anfallsvägar för Frölunda. Kväva deras förmåga att tackla och åka skridskor. Nya dyra stjärnor i Frölunda som just Hahl och Andreas Karlsson försvann helt ur matchen medan de HV-spelare som förra säsongen var de verkliga problembarnen kunde blomma ut:

Per Gustafsson som var bänkad i slutspelet och inte skulle få nytt kontrakt i år – briljant med tre mål.

David Fredriksson som först inte fick nytt kontrakt, eftersom han är så mycket skadad, men sen fick komma tillbaka, gjorde det viktiga 2–1-målet och var hela matchen elak powerforward.

Jonas Johansson – nyttig. Överhuvudtaget var det de hemvävda Jönköpingspojkarna som dominerade. Davidsson, Thörnberg, Petrasek. Svenska mästare som inte såg ut att vara mätta.

HV kan bygga vidare på sin centrallinje av hemvävt, lojalt och starkt.

Frölunda får fundera över om det här blir ännu en säsong med många dyra inköpta spelare som inte fungerar som ett lag.

Ulf Dahlén är ny som coach, han har ännu tid på sig att få de här stjärnorna att spela för varandra. Det är 54 matcher kvar. Jag gissar att han får åtminstone 25 matcher på sig.