Genialt lagbygge – i alla fall på pappret

Anrell: Nu ska Frölunda visa att de är bäst i verkligheten också

1 av 2 | Foto: anders deros
SPORTBLADET

Frölunda vinner elitserien i år.

I alla fall om man ska tro Juryns utslag.

Ska man tro insatsen från första matchen i måndags mot HV 71 så vinner de ... inte.

Trots allt:

Det finns ett antal orsaker till att påstå att Frölunda är seriens bästa lag och att de därför bör vinna SM-guld.

Man behöver bara peka på forwards-

sidan med nya spelare som Riku Hahl från Timrå som de senaste säsongerna varit seriens kanske bästa center. Smart, offensiv och duktig i powerplay.

Han bör fungera ihop med Tomi Kallio och Niklas Andersson och han bör hitta en balans i en femma där backarna Ronnie Sundin och det unga spelgeniet Erik Karlsson kompletterar.

Men det är på pappret – jag vet. Verkligheten är en annan och i måndags tuggades de upp av Johan Davidsson och de andra i HV och det var egentligen bara i matchstarten och i några powerplay som de fick riktigt tryck på motståndarna.

Dahlén ett nytt, fräscht namn

Man kan också peka på tränarsidan. Ulf Dahlén är ett nytt fräscht namn i den svenska ganska insuttna och rödbrokiga tränarkåren. Han kommer från ett jobb som assisterande coach i Dallas Stars för att nu för första gången vara högsta hönset i en organisation.

Hur ska det gå?

Bra, trodde jag före måndagsmatchen. På pappret ser det genialt ut; nya pigga idéer från Dahlén och så en hundraprocentig uppbackning bakom Dahlén med Jan Karlsson som lett Linköping till två SM-finaler. Hängslen och päron, eller vad det nu heter.

Eller är det för bra...?

Den normalt så godmodige och spexige Dahlén såg ut som en Rikard Norling som tappat smöret efter matchen i Jönköping.

Såg dessutom rätt passiv ut under match, enligt vad jag hörde. Där man sitter på pressläktaren i Kinnarps arena ser man ungefär lika mycket som ens gamla halvblinda HV-faster på hemmet i Tenhult.

Men det kan jag nog säga: det håller inte att se ut som en ledsen höna, Dahlén.

Upp med hakan. Visa aggressivitet och vilja även utanför omklädningsrummet.

Låter du butter efter en förlust är risken att du låter som en Henke Larsson med syrebrist efter tio.

Har inte råd att misslyckas igen

Backsidan i Frölunda fick en enorm kritik – efter första matchen. Plötsligt visste alla experter vad Frölunda gjort för fel på transfersidan.

Delvis kan det kanske stämma, men backar som Ronnie Sundin, Tuukka Mäntylä och Toni Söderholm bör naturligtvis räcka långt. Andreas Holmqvist måste någon ta ett samtal med – varken han eller Frölunda har råd med en misslyckad säsong till.

I Philip Larsen och Erik Karlsson har Frölunda två av seriens största backtalanger.

Båda har alla chanser att bli stora, stora stjärnor i NHL. Men de är 19 respektive 18 år gamla så de kommer att göra många tavlor i vinter.

In kommer i oktober mannen som ska stå för fysik och skräck i Frölunda – den amerikanske backen Joe DiPenta som vunnit Stanley Cup så sent som 2007 med Anaheim.

Söker man på honom på nätet hittar man en sån bisarr sak som receptet på ”Joe DiPentas family lasagne”.

Det ser ut att vara en ganska slafsig historia, mycket köttfärs, mycket blodröda vätskor. Men god.

Det finns väl en eller annan anledning till att han inte spelar i NHL längre – gjorde 23 matcher förra året – men i honom får Frölunda den elaka länk som saknas och som saknats sen Jens Karlsson fick sparken. DiPenta är högerskytt men mycket defensiv och är han som 29-åriga NHL-spelare brukar vara är han mycket revanschsugen efter att ha fått lite speltid.

Dessutom – namnet Penta måste ju anses vara sällsynt passande i motorstaden Göteborg.

Frölunda vinner i år.

Det är Juryns tips. Men det är på pappret.

I kväll får Dahlén och de andra chansen att visa i Södertälje att de kan i verkligheten också.