Anrell: Traditionen lever – jag tar ut mästarlaget nu

SPORTBLADET

SKELLEFTEÅ. Det är en liten tradition jag har.

Att tala om i november vilka som vinner SM-guldet i april.

Så vill ni veta redan nu: läs vidare här.

Annars kan ni bläddra vidare...

Tipsen inför elitseriestarten är numera nästan alltid dårarnas vaktparad.

De flesta tippar fel - bland annat för att de flesta så kallade experter inte har tillräcklig koll på fler än ett eller kanske ett par lag.

I år har folk tippat sämre än nånsin.

I år kan ett lag vara bäst i oktober för att sen vara sämst i november. Modos succé blev Modos katastrofsvit på bara några matcher.

Men i november borde onekligen serien ha satt sig.

I november borde man kunna se linjerna.

Jag har prickat rätt några år nu, och jag tror att jag gör det igen när jag skriver:

LHC vinner SM-guld.

Orsaken är enkel:

Laget från Linköping är överlägset bäst balanserat. Det är därför LHC är de enda som klarat sig från allvarliga svackor.

Med balans menar jag att laget kan prestera tre-fyra femmor av yppersta klass. Och för att vara tydlig: LHC har andrakedjor och tredje kedjor som kommer att avgöra slutspelet. Spelare som Joakim Eriksson och Niklas Persson är på en sån hög nivå att de fullständigt överglänser många lags förstakedjor. Patrik Zackrisson börjar närma sig förra årets slutspelsform och Mikael Håkansson är mer majestätisk än någonsin när han spelar sin powerhockey.

Ett självspelande piano

Coach Slavomir Lener har en så komplett trupp att han kunde flytta runt spelare till synes helt planlöst under matchen i går. Andreas Jämtin spelade bara sju minuter - men i fyra olika kedjor. Och stjärntjeckerna Hlinka och Hlavac fick försöka dra upp Pontus Petterström och Fredrik Emwall ur små självförtroendesvackor genom att släppa in dem i sin sekt - medan Mikael Håkansson fick hjälpa några andra.

Det är ett självspelade piano som man brukade säga en gång i tiden i Malmö Redhawks. LHC kan byta pianist, noter och tangenter - de vinner ändå.

Matchen i går var ett strålande exempel på hur man spelar elitseriehockey 2008 om man är lite bättre än andra lag. Jag pratade med Mikael Renberg i en paus och han konstaterade att LHC bara gör exakt det de måste på bortaplan.

Laget kom med eget flyg från Champions Hockey League i Zürich - match kvällen före i hockeyns sjuka speltempo - och hade bestämt sig för att låta Skellefteå göra sina misstag - och utnyttja dem. Inte ett skär i onödan. Inte en tackling. Inget energitapp. Bara smartness.

Jämtin – en söndagsskolagosse

Andreas Jämtin fick göra några byten och han gjorde det helt ok. Tacklade allt som rörde sig utan att vara övertänd. Blev inte utvisad. Kors i taket.

– Har ni saknat mej, frågade han när jag träffade honom efter matchen.

– Det har vi nog, svarade jag.

Han berättade om en meningslös period i USA, om hur bortskämda svenska spelare är jämfört med förhållandena i NHL och farmarligorna.

– Jag gjorde misstaget att ta med min tjej, jag skulle åkt ensam. Man åker bort på långa roadtrips för att spela några få minuter och tjejen gick hemma ensam.

Nu går han och funderar på första hemmamatchen på lördag. Får han spela? Hur ska hemmapubliken som hade som hobby att hata honom tidigare ta den kulturchock en Andreas Jämtin som de måste älska är. Ingen vet. Allra minst Jämtin.

– Hur ska du göra? frågade jag.

– Det gäller att vara ödmjuk, svarade han. Hur förtjusande som helst. Rena söndagskolegossen.

Jag tror att värvningen av Jämtin mycket väl kan bli bra för LHC. Laget har saknat just den elaka och skitiga dimension - som onekligen blir viktigare i ett slutspel. Nu har de den också.

Och om Hlavac och Hlinka får spela med Mikael Håkansson igen har de en förstaline som är minst lika stark och målfarlig som förra årets Mårtensson-Weinhandl-Håkansson.

LHC är med andra ord lika bra som förra året när de gick till final.

Alla andra lag av toppkaraktär i elitserien är sämre än förra året.

Därför vinner LHC SM-guld.

För övrigt tror jag att AIK-Djurgården i kvalserien kan bli hur kul som helst.