Game over och tilt för Skellefteå

SPORTBLADET

SKELLEFTEÅ. Det är de bittra förlusternas slutspel.

Timrå har testat. Linköping har testat.

Nu vet Skellefteå också hur det känns att förlora just när man trodde att man hade allt att vinna.

Först var det Timrå som förlorade efter att en skridsko gick sönder.

Sen var det den där matchen i Linköping som Skellefteå vann efter ett möte som höll på halva natten.

Och så första semifinalen i går där Skellefteå stod upp riktigt hyfsat – trots den där evighetslånga matchen i måndags.

Det stod 0–0 och det var ju faktiskt så att i tredje perioden var det Skellefteå som orkade mest och var närmast att avgöra.

Ett fantastiskt läge för Jimmie Ericsson med helt – verkligen helt – öppet mål från en meters avstånd efter 9.40 och så 1.52 i spel fem man mot tre efter 14 minuter.

Så nära, så nära...

Skellefteå vann skotten med 13–9 och dominerade.

Då kom den där onödiga icingen. Tekningen. Mikael Johanssons passning bakom ryggen till norrmannen Jonas Holös som sköt det där höga skottet och Mikael Johansson hann in framför mål och hoppade in sin skymning av målvakten Nicklas Dahlberg som hade hållit nollan i snart en evighet just då.

Game over. Tilt.

–Perfekt pass, sa jag till Johansson efter matchen.

–Absolut. Självklart, sa han med ett skevt leende. Äh, jag trodde jag passade Jesper Mattsson. Jag hörde honom skrika.

Tillfälligheterna som styr

Mer kalkylerat än så var det alltså inte.

Så ni förstår att det är tillfälligheterna som styr de här slutspelsmatcherna där de osannolika sluten inträffar hela tiden. Kanske var rent av den där inte helt graciösa dubbla Salchoven in framför målvakten viktigare än den där slumppassningen.

Färjestad var lite av en besvikelse.

Jag trodde att laget skulle komma ut som den massiva segermaskinen det är. Elva raka segrar förpliktigar. Fyra fungerande femmor. Massiva, som sagt.

Men om Färjestad är en maskin så var det en lite skamfilad Saab den påminde mest om. Segermålet var som en statlig lånegaranti och jag skulle gissa att laget får problem med att ta hem det där SM-guldet om det spelar så här hackigt.

Laget lever högt på sin extremt vältimade defensiv med Jonas Gustavsson som sista utpost. I omklädningsrummet satt han efter matchen och såg inte hälften så skräckinjagande och stor ut som på isen. När fotografer ville ta bilder med honom och målskytten Holös såg han ut som om han var med i ett ovanligt tråkigt avsnitt av Grillad i tv; totalt gravallvarlig.

– Le, sa jag.

– När man vunnit guld kan man le, sa han.

Det var ett ganska bra svar tyckte jag. Riktiga vinnare kan inte njuta av segrar förrän de vunnit den sista segern.

– Har du vunnit guld nån gång, sa jag.

– Ja, pojk-SM i AIK. 14–1 mot Strömsbro.

Jag tyckte nog att det lät som om han grämde sig lika mycket över det där enda insläppa målet som han gladde sig över SM-guldet.

Färjestad – en försvarsmaskin

Färjestads segermaskin är en försvarsmaskin.

Hans Särkijärvi – Skellefteås tränare – var för sin del inne på tankegångar om mekanik han också. Fast om sitt eget lag.

Han sa:

– I början var det något i kopplingsschemat från huvud till fötter som inte fungerade.

Rena rama fysiklektionen och jag antar att han menade att Skellefteå var trötta efter den långa kvartsfinalen. Begripligt i så fall.

Medan materialaren Torbjörn Sköldstrand gick omkring och packade smutstvätt och sjöng med en Värmlandsbrutal baryton sin egen version av ”Tingeling, tingeling” så funderade jag på om det här är över nu.

Hade inte Skellefteå behövt vinna första matchen hemma för att ha en chans mot ett utvilat Färjestad.

Jo, sannolikt var det så.

Det ska mycket till för att det här inte ska gå snabbt nu.

Game over. Tilt.

Match i Karlstad i morgon. Orkar Skellefteå?

Antagligen gör de det. Om inte annat så kan de ju hoppas och tro att det här är ett SM-slutspel där det fortsätter att komma osannolika och sannolika – bittra och obittra – förluster och segrar.