Känn inte kraven, Helena – njut bara av pirriga förväntningar

SPORTBLADET

Det var en underbar dag i Chanty Mansijsk och Wolfgang var glad och Helena var glad och alla svenskar var glada och det fanns inte ett enda svenskt orosmoln på den tunga ryska himlen.

Jag ska snabbt fixa ett:

Grattis till världscupsegern, Helena, men nu är du vårt största svenska guldhopp inför OS i Vancouver nästa år.

Det var en stor dag för gamla nertyngda svenska nationalsporter i går.

Humor, till exempel.

Jag vet inte om ni – som ett litet exempel – såg Parlamentet i TV 4 på kvällen. I så så fall fick ni uppleva hur nationens allra mest insomnade och likstela program plötsligt fick ett helt nytt liv på närmast uppståndelsenivå. Två brudar vid namn Claudia Galli och Josephine Bornebusch drog in i studion och var roliga. R-o-l-i-g-a. Hoppsan.

Jag njuter än.

Och så var det förmiddagen i SVT:s gamla trygga 60-talssköna Vinterstudion där det plötsligt blev nytt liv efter en vinter av nederlag.

Vinterstudion. Mmm.... sug på det. Detta lilla tv-fönster som får salig Korsnäsgården från 60-talet att se modernt ut vid en åminnelse. Mmm...

I går fick det liv.

Och vilket liv sen.

Fakta är enkla:

Kati Wilhelm med tre OS-guld och tre OS-silver, fem guld, fyra silver och fyra brons från VM.

Helena Jonsson som visat att det fortfarande finns en eller annan svensk som kan konkurrera när Magda är pensionär och ACO mest vabbar.

En svensk idrottsklassiker

Helena Jonsson var inte med i OS i Turin eftersom hon bara tävlat i skidskytte i ett år.

Första segern kom mars 2007 i masstarten i världscupsavslutningen.

Och jag antar att en seger just i masstart visar en viktig sak när det gäller Jonssons egenskaper: hon har sanslöst grymma nerver.

Det är nästan alltid så.

Eller ja, nästan alltid... När hon tog sitt första VM-guld i vintras var det efter ett första litet superdarr på inledande liggande med två missar. Men sen kom det där rycket som skapar vinnare: Helena sköt resten felfritt och VM-guldet var hennes. En svensk idrottsklassiker.

Och så rysaren i går i charmiga Chanty Mansijsk i Sibirien, 200 mil norr om Moskva.

Inför en svensk miljonpublik, som inte bara rös över den underbart torra tv-sändningen utan också över Christer Ulfbåges totala oengagemang, vann Helena över Kati Wilhelm och jag kan lova att det var en närmast maximal svensk förmiddagsupphetsning som drog över nationen.

Strängt taget var det väl bara Christer Ulfbåge som inte var upphetsad.

Men det var lite skönt, det också. Det var nästan lite Bo Hansson över det. Ni minns väl fotbolls-VM 1994 när Sverige spelade mot Rumänien och Bo Hansson lät som om han refererade ett årsmöte i Pelargonsällskapet?

Ulfbåge var ungefär lika lugn i går.

Men övriga Sverige var i upplösningstillstånd.

Och alla tänkte vi:

Så ofattbart skönt, Helena. Så underbart imponerande.

– Under sista skyttet darrade jag som ett asplöv, men jag hade bestämt att skjuta ned allt, sa hon efter loppet.

Tack, men det darrandet märktes inte riktigt, Helena.

Jag vet, för jag var med när Magdalena Forsberg hade sitt berömda bendarr i Salt Lake City och det var – kan jag intyga – ett darrande som kändes och märktes milsvida omkring.

Det är vad jag kallar nerver.

Hundraprocentig precision

Helena, däremot, var utan nerver.

Hon höll i geväret med samma kliniska elegans som en hjärtkirurg.

Och medan vi andra satte hjärtat i halsgropen balanserade hon sitt vapen med hundraprocentig precision.

Anna Carin Olofsson skrev i går på sin hemsida att det här inte var så kul längre. ”Ja just nu känns det som om allt går emot mig, eller kanske inte allt, men nästan...”, skrev hon men det är bara att komma igen, ACO. Snart är det OS.

Magdalena Forsberg ska bli ny svensk längdkapten efter Gunde Svan. Kul.

Kom igen Magda. Snart är det OS.

Helena skrev inför sista loppet i går en lite rörande sak på sin hemsida:

”Dagens jakt var inget att skriva hem om. Laddar för säsongsavslutningen i morgon, då gäller det att plocka fram alla små krafter som finns kvar i kropp och knopp. Håll alla tummar, tår och tasssar för mig i morgon!”

Det gjorde svenska folket, Helena. Även de med tassar.

Om ett år är det OS i Vancouver och med tanke på hur svensk vinteridrott sett ut den senaste tiden så är det ingen tvekan – och det är nu jag måste lägga lite press på den fantastiska kvinnan från Helgum:

Du är vårt största OS-hopp, Helena.

Överlägset största. Njut av det i ett år nu. Känn inte kraven. Känn bara de sköna pirriga förväntningarna vi har på dig.

Njut nu. För sen är det allvar...