De dyrkar mina fötter

Anrell: en fantastisk natt – jag klappas om, alla vill ta bilder med en svensk

1 av 3
Lätt att vara svensk Anrell – hedersgäst på festen på Ramblan som aldrig ville ta slut.
SPORTBLADET

BARCELONA. Det var inte särskilt jobbigt att vara svensk på Ramblan i natt. Dels var vi minst 5 000 svenskar på plats – dels dyrkade hela Katalonien våra fötter. Jag tror att alla en och en halv miljoner Barcelonabor var ute i natt och firade oss svenskar, hemmalagets seger – och lite firade de väl Zlatan också...

Vad ska man säga?

Det var en slarvig, lite nervös match och Barcelona vågade inte utföra sitt vackra one touchspel för skönhetsrådet utan det var försiktigt, försiktigt, försiktigt.

Så kom Zlatan in.

Jätten med ballerinafötter kom in och det tog bara några minuter så fick vi se en riktig avslutning och om det varit stökigt, vulgärt, gapigt och bullrigt innan förvandlades plötsligt hela Camp Nou till ett inferno av jubel, kramar, kyssar och lyckliga människor.

Alla satt de i knät på Zlatan.

Alla njöt de av att göra det.

Inga bortasupportrar. Ingen ångest, bara lycka. Det är nåt speciellt med spansk fotboll på den här nivån, att bortasupportrarna håller sig undan – och all ångest för att förlora koncentreras till de elva männen på gräsmattan som får vara ställföreträdare för ondskan i det förhatliga Madrids och Reals skepnad.

Jag har sett en del matcher i Spanien, och oftast slagits av hur tråkigt det varit.

Det här var mitt första El Clásico.

Om det tidigare varit tyst, trist och oengagerat så var det här motsatsen. Det var passion, kärlek och hat. Och eftersom jag har den lilla defekten att jag anser att fotboll kräver en smula hat som ingrediens så upplevde jag 90 minuters njutning.

Jag satt bakom ena målet – det där Barcelona anföll mot i första halvlek. Inte långt från de få ultrasfans som klubben enligt uppgift har och som kallar sig Boixos nois.

Trevliga killar, på det hela taget.

Jag satt bredvid några mjukdrogade män och den artighet jag upplevt tidigare på spanska läktare var som bortblåst nu.

De hade tre budskap de konstant skrek. Ett var att de ogillade Christiano Ronaldo, stjärnan i Real Madrid som de kallade någonting som lät som ”den där jävla portugisen”. Sen ogillade de alla de andra spelarna i det vita laget som de kallade någonting som lät oroande mycket som ”puta” vilket det finns 39 översättningar på enligt en ordlista jag anlitar. En av dem skulle kunna vara ”fuck” eller det kanske mera traditionssvenska fotbollsuttrycket ”hora” eller det mera gemytliga ”bitch”.

Sen ogillade de alla linjemän och domare och de fick några benämningar som jag inte ens vågar tolka, men särskilt nyanserade var de inte.

Det var ganska mycket kvinnor på min läktare.

Välmejkade och manikerade kvinnor i påtaglig medelålder satt och sjöng med i de mer aggressiva ramsorna och de skrattade åt min granne som hade universums sannolikt minst varierade språkbruk. Han måste ha satt världsrekord i att använda ordet ”puta”. Jag skulle uppskatta att han fick in uttrycket ungefär 75 gånger – per halvlek. Kvinnorna försökte få honom att dämpa sig – det fanns ju en del barn på läktaren – men gav upp och till slut skrattade de lika mycket åt honom som vi andra försökte undvika att göra det.

Efter matchen utbryter ett sanslöst kramkalas på min läktare.

Alla älskar alla och när folk förstår att jag är svensk och att det finns ända upp till 5 000 svenskar på plats inne på den enorma arenan så blir vi föremål för allmän dyrkan. Zlatan... aah. Vilken målgörare. Vilken gigant, vilken minimalistisk mästare.

Mmmm... en jätte med ballerinafötter, försöker jag men de förstår mig inte.

Jag är inte säker på att jag gör det själv. Det där är ett italienskt uttryck som visserligen är bra, men kanske inte helt exakt. Fast känslan av jätte förstärks ju onekligen när man ser Zlatan bredvid spelare som Messi, killen med dvärgväxten som stannade på 1,69 medan Zlatan är ett par huvuden högre med sina 1,95.

De ser väldigt fina ut där de går av planen ihop.

Messi var fantastisk i går, men det var Zlatan som gjorde målet. Alla andra missade sina chanser men en enda spelare klarade av att vara så skoningslös att han gjorde mål. Målet.

Efter matchen var det fullständigt kaos utanför.

Inte som efter ett svenskt eller italienskt derby där det kan vara krig eller allmän förvirring. Här var det trafikkaos. Bilar och vespor körde som ilskna bisvärmar längs gatorna i ohyggligt hög hastighet – alla tutade och var inlindade i Barcelonaflaggor. Party, party.

Om det är galna poliser och huliganer som skördar offer efter matcher i övriga Europa är det trafiken här. Att jag överlevde var ett rent under. Jag gömde mig under en korkek tills någon blåste faran över.

Till slut hittar jag ner till Ramblan, det tar ett par timmar i den kaotiska katalanska natten, men där fortsätter festen. Bilar kör i kortege och tutar med flaggorna fladdrande ut genom fönstren. Vespor tutar, ströget är fullt av lyckliga människor.

Det är en fantastisk natt när den förhatliga representanten för den förtryckande spanska staten tryckts till igen.

Jag klappas om, alla vill ta bilder på en svensk.

Jag poserar och det är en fest som aldrig vill ta slut och när jag säger att jag måste gå hem till hotellet och skriva om det stora jag just upplevt skrattar de bara åt mig. Inte i natt, säger de. Inte i natt, nu ska vi bara fira...

FAKTA

ANRELLS DRÖMRESA

NIO TIONDELAR AV DRÖMRESAN

1. Super Bowl, Tampa, USA.

2. Inter–Milan, Milano, Italien.

3. Boca Juniors–Riverplate, BA, Argentina.

4. Monacos Grand Prix, Monaco.

5. Man United–Barcelona, Rom, Italien.

6. Yankees–Red Sox, New York, USA.

7. Canadians–Maple Leafs, Montreal, Kanada.

8. LA Lakers–Chicago Bulls, Los Angeles, USA.

9. El Clasico, Barça–Real, Barcelona, Spanien.