Aftonbladet
Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Världens psykchock”

Anrells tionde drömresa: Skolpojkar mot krigare

Det Nya Zeeländska rugbylaget, All Blacks, utför sin Haka just innan matchen startar.   Det Nya Zeeländska rugbylaget, All Blacks, utför sin Haka just innan matchen startar. Foto: AFP

TWICKENHAM. Sista drömresan.

Äntligen rugby – äntligen All Blacks.

Välkommen till världens bästa psykchock.

Sista delen i världens bästa reportageserie.

Vad valde jag bort? undrar kanske en del.

Med sorg valde jag bort Old Firm i Glasgow mellan det vackraste av alla grönvita lag, Celtic, och Rangers.

Jag valde bort fotboll i Turkiet och Grekland med den stundtals brutala läktarkulturen där man kan se hela fundamentet i stadionbyggnaderna vibrera om man tittar noga på youtube.

Jag valde bort boxning för att det inte fanns någon tillräckligt bra match.

Jag valde bort Roma–Lazio trots att jag avgudar hela föreställningen. Jag valde bort Genoa–Sampdoria och jag valde bort Brasliens derbykultur som inte är många klasser efter Argentinas, säger en del av mina vänner.

Jag valde bort Indy 500 med 250 000 på läktarna eftersom det var samma helg som Formel 1 i Monte Carlo. Överflödets förbannelse.

Jag valde till sist rugby och då var valet enkelt:

Nya Zeeland.

All Blacks.

Haka.

Om ni inte vet vad en haka är så ska ni gå in på youtube och söka på ”haka”. Det finns flera att välja mellan.

Särskilt kvinnor, har jag noterat, blir märkligt berörda av den här ytterst speciella kulturyttring från det främmande folk som i allmänhet kallas ”Män” och alldeles i synnerhet de som kallas ”Nya Zeeländska Män”. Nästan samtliga kvinnor jag visat den för får både något mycket flyktigt och jordnära i blicken.

I en av årets bästa – kanske den allra bästa – böcker ”Igelkottens elegans” skriver fransyskan Muriel Barbery några fantastiska sidor om sin fascination för rugbyn. Hon är filosofiprofessor och författare och så här tolkar hon sin upplevelse:

”Då framstod hakan, som är en krigarsång, med hela sin kraft. Soldatens kraft är inte energin som han utstrålar för att skrämma den andre genom att sända ut en massa signaler, det är kraften han hämtar inom sig själva, genom att vara samlad i sig själv. Maorispelaren blev ett träd, en hög orubblig ek med djupa rötter, han hade en kraftig utstrålning och alla kunde känna den. Och ändå var alla övertygade om att den stora eken också kunde flyga, att den skulle vara lika snabb som luften, trots eller tack vare sina rötter.”

Se där vad en haka kan göra med en enkel kvinna och filosof från en av rugbyvärldens stora nationer Frankrike.

Hon menar att det viktiga är att krigarens rörelser stannar inom honom själv.

Jag gillar det.

En maorisk krigardans som ser ut som en fruktansvärd krigsförklaring – och ett försök att psyka motståndarna till ett chocktillstånd – men som egentligen betyder något helt annat, det är fantastiskt.

Texten är enkel, nästan lite töntig, skulle säkert en del säga:

”Låt mig bli ett med landet

Detta är vårt land

som skakar

Och det är min tid!

Det är min stund!

Detta är oss, All Blacks!

Detta är min tid!

Detta är min stund!

I ahaha!

Vår dominans

Vår överlägsenhet vill triumfera

Och kommer att placeras högt

Silverormbunke!

All Blacks!

Silverormbunke!

All Blacks!”

Jag tycker det är makalöst vackert. En maorisk krigardans som egentligen föddes 1810 och enligt myten skapades när en byhövding vid namn

Te Rauparaha från Ngati Toa-stammen jagades av fiender och fann för gott att gömma sig under en kvinnas kjol (!).

Det behöver man inte vara filosof från Frankrike för att gilla:

Att gömma sig i kjoltygen gav honom styrka – och på den vägen är det.

I en match 2005 utvecklades hakan när laget mötte Sydafrika och av olika skäl avslutades den med en rörelse över strupen som utan att dra tolkningarna för långt kunde tolkas som att halsen skars av.

Där kan vi tala om psykchock. Om något sånt här skulle förekomma i någon annan sport skulle det bli skandal och ramaskri och böter och avstängningar. Usch och fy.

Men det fungerar inte så för Nya Zeeland.

De kan göra precis som de vill.

Det märkliga är att en hel sport älskar sina nya zeeländare och deras krigsdans.

Det är likadant i London den här dagen.

Spelarna i All Blacks ställer upp kring mittcirkeln. Det blir osannolikt tyst inne i arenan där 62 331 åskådare samlats till vad som närmast skulle kunna kallas en vänskapsmatch, med vårt sätt att se saken.

Men som snart ska visa sig inte alls vara ens i närheten av en vänskapsmatch eller allstarmatch.

Det är tyst som på en filosofilektion i Sorbonne.

Då börjar krigarna från andra sidan jorden göra sina rörelser. De stampar i marken taktfast, slår handflatorna mot låren, slår sin mot armbågarna, stirrar motståndarna hatiskt i ögonen, skriker sina ramsor. Tungorna ute. Det är så starkt att jag, som bara sett den på tv tidigare, blir mycket berörd av att se – och höra – dem på riktigt.

Efteråt reser sig hela stadion och applåderar rugbyns främsta attraktion.

     

Det finns så många myter kring hakan.

När Wales lag och ledning ville stoppa den eller åtminstone flytta den till mellan nationalsångerna i stället för omedelbart före matchstart vägrade All Blacks.

De gjorde den i omklädningsrummet i stället – och gick sen ut ursinniga och körde över Wales. Det sägs att samma sak hänt med Australien en gång. Nu är det ingen som försöker ändra rutinerna.

Ingen vågar. Ingen vill.

Och ingen kan nog heller förklara varför en krigsförklaring kan bli älskad - av motståndarna.

Det är inte riktigt som i andra sporter.

Den här dagen ser inte motståndarna särskilt skräckslagna eller bortkomna ut under hakan. Men jag har sett bilder på främst australiska spelare som sett så bortkomna ut att man undrar om de överhuvudtaget skulle klara av att genomföra matchen.

Som skolpojkar mot krigare.

Som pingispojkar mot MMA-proffs.

Det gick inget bra för Australiens Wallabies... verkligen inte.

     

Den här matchen i London är slutet på Nya Zeelands turné i Europa och Asien den här hösten.

De har varit extremt framgångsrika.

Slagit Australien med 32–19, Wales med

19–12, Italien med 20–6, England med 19–6 och Frankrike med 39–12.

Stora matcher inför utsålda arenor överallt.

Nästan 400 000 har sett laget live.

Rugby är nationalsporten i Nya Zeeland, de är ett av världens bästa lag, även om de inte vunnit World Cup sen 1987. Sen dess har Australien, Sydafrika, Australien, England och Sydafrika vunnit. Nästa gång – 2011 – spelas turneringen på All Blacks hemmaplan. För Nya Zeeland handlar alla förberedelser just nu om att gå starka in i den turneringen.

Den här matchen spelas mot ett lag som heter Barbarians.

Det är något så märkligt som ett slags allstarteam med spelare från de flesta motståndarländerna till Nya Zeeland.

I dagens lag spelar sju sydafrikaner, bland annat den fantastiske Bryan Habana som ger en liten antydan om varför han anses vara en av världens bästa och varför Sydafrika kunnat vara så förhållandevis dominanta sen de fick vara med i världsrugbyn sen landet blev demokratiskt och Nelson Mandela delade ut pokalen i World Cup 1995 till den vita lagkaptenen i hemmalaget efter den episka segern med 15–12 mot Nya Zeeland.

För er som vill ha bättre koll på den fantastiska storyn så har Hollywood fattat storheten i den och med Clint Eastwood som regissör har de spelat in en film som går upp i USA nu i december.

Invictus The Human factor.

I huvudrollen som Sydafrikas rugbykapten Francois Pienaar kan man se Hollywoods gullegris Matt Damon.

Den briljanta Morgan Freeman spelar Nelson Mandela som verkligen fick slåss för att förena landets klasser och hudfärger i det lag som sen skulle vinna finalen.

Episkt, storslaget, maffigt och ännu ett tecken på att rugby håller på att bli en mycket större sport i världen.

Matt Damon skadade

sig till och med under inspelningen i en onödigt hård sekvens under en match.

I alla fall om man ska tro filmbolagets pressavdelning...

     

Bryan Habana blir vald till matchens stjärna och det finns inget att invända mot det. Han bryter en klantig passning när All Blacks ska göra poäng och han gör en fantastik rusch när laget rullar upp motståndarna. Han blir till och med utsatt för vad som närmast skulle kunna kallas ett överfall när motståndarna börjar slå honom rätt illa bakom sin egen mållinje när de blivit lite väl irriterade på hans skicklighet den här dagen.

Det ser nästan ut som hockey.

De 62 331 buar och det är tydligt att Nya Zeeland glömt bort hur man förlorar och inte gör det med den sedvanliga värdigheten den här dagen.

     

Matchen spelas på Twickenham Rugby Stadium, inte långt från Heatrows flygplats i London.

Det är en enorm arena. Plats för 82 000 åskådare och även det ger en aning om i

hur stor rugbysporten är det här landet där den föddes för snart 200 år sen.

England spelar sina landskamper här och det är i princip alltid fullsatt här eller i Cardiff i Wales där det också spelas stora matcher i Millenium Stadium (74 500 platser).

Var det bra?

Klart att det var. Det var en intensiv match, lika långt från en allstarmatch i hockey som Tie Domi är det eller som Tiger Woods är från förlåtelse.

Rugby är precis så hårt som jag trodde live. Det smäller och publiken skriker av upphetsning när två spelare smackar in i varandra. Smällarna är så hårda att normala människor skulle behöva flera år av långvård för att återhämta sig. Här behövs det bara någon minut och några droppar kallt vatten för att läka det mest akuta.

The Barbarians – som kallas rugbyns Förenta Nationerna och har smeknamnet The Baa-Baas – hade verkligen många äkta fans. Ungar som skrek ”Kom igen Baa-Baas”.

De vann ju dessutom med 25–18 och det var nästan rättvist.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

SILLY SEASON

Rykten & övergångar

Om Aftonbladet