ANRELL CLÁSICO

Drömresans nionde etapp: Barcelona–Real Madrid – Skönhet & helvete

1 av 5
SPORTBLADET

BARCELONA. Nionde drömresan.

Och jag gissar att det är den som de allra flesta svenskar direkt skulle välja som drömresa nummer ett – El Clásico.

Sanningen är den att jag hör nästan lika mycket svenska som spanska och katalanska här på Ramblan.

Barcelona har förvandlats till Lille Sverige den här helgen.

Ja, faktiskt.

Det är inte bara Barcelona-fansen och Real Madrid-fansen som intagit den här staden.

Det är hundratals för att inte säga tusentals Zlatan-anhängare som fyller ut barer, restauranger och promenadgatan Ramblan och sjunger och skriker och njuter av att det är 15 grader och sol och att de ännu en dag, sannolikt den sista på mycket länge, kan njuta av att en svensk fotbollsspelare befinner sig mitt i fotbollsvärldens epicentrum.

Och alla man träffar på har samma fråga:

–Spelar Zlatan?

–Ingen aning, svarar jag men hänvisar ­lite senare under dagen till förstasidan på ­tidningen Sport med bild på Camp Nou och Messi, Zlatan och Christiano Ronaldo och rubriken ¡Jugaran! – en formulering som ­såvitt jag förstår inte betyder att de är ­aktuella för Djurgårn utan snarare att ”De spelar”.

I El Clásico. 29 november 2009. Camp Nou. Barcelona.

– Han spelar, säger jag.

De suckar lystet och mycket svenskt. Har man investerat nånstans runt 10 000 kronor så vill man naturligtvis gärna se Zlatan och nästan lika gärna Messi och Ronaldo – världens kanske tre bästa fotbollsspelare – på samma plan och som om inte det var nog så befinner sig några till av världens bästa på samma gräsmatta; Xavi, Iniesta och ­Alves.

Xavi skulle jag säga ÄR världens bästa just nu. Zlatan får ursäkta.

Men det här handlar naturligtvis ­inte bara om att 22 av världens absolut bästa fotbollsspelare finns med i samma match.

Det som gör den här matchen större än bara ännu en fotbollsmatch – i den oändliga ström av fotbollsmatcher som världen producerar – är den politiska dimensionen.

Jag menar, världen är sannolikt full av idrottsliga möten typ ”lillebror mot storebror”, ”fattiga mot rika”, ”förlorare mot ständiga segrare”.

En sportslig schablon som fans alltid omhuldar men som sällan stämmer.

Den här matchen har dock en ytter­ligare dimension; förtryckare mot förtryckta.

Det var när jag läste en bok om spansk fotbolls historia som jag började förstå. Där kunde man läsa saker som att Camp Nou – den enorma stadion i Barcelona – var den enda offentliga plats i Spanien där man ­kunde prata katalanska utan att bli gripen av polis ­under Franco-tiden.

Sug på det.

Då blir fotbollen onekligen lite större...

Här vågade inte polis ingripa på grund av den enorma massan av folk och den enorma politiska kraft som fotbollen kan ha när den verkligen vill.

Katalanska är den lokala varianten på det spanska språket som skiljer sig ganska mycket från det språk som talas i Madrid och det katalanska folket har en lång historia av att sätta sig upp mot statens överhöghet.

”Två språk, två folk... två länder”, skrev den engelske författaren Andy Mitten i boken ”Mad for it: Från Blackpool till Barcelona, Fotbollens största rivaliteter” som varit min bibel när jag planerade min serie om tio sportevenemang man verkligen måste besöka innan man dör.

Enligt det sättet att se på El Clásico så är det just här fronten befinner sig i kriget mellan Katalonien och ­Kastilien, mellan en liten landsdels krav på att få bestämma själv och på den spanska statens krav på överhöghet i rakt ned­stigande led från den spanske diktatorn general Franco som höll Spanien i allmänhet och Katalonien i synnerhet i den längsta diktaturen Europa såg på 1900-talet.

Men rivaliteten har funnits ända ­sedan första mötet mellan lagen 13 maj 1902 – en match som Barça vann med 3–1.

Madrid fick kungligt understöd och fick kalla sig ”Real” 1920.

Och när fascisten Franco tog makten 1936 gav han dem en oändlig massa fördelar, ­enligt Barcelonabornas sätt att se saken.

Och det var då som Franco gick så långt att han förbjöd folket i den här, på den ­tiden ganska fattiga landsändan, att prata sitt eget språk.

Även om man förstår historien så är det rätt svårt att se Barcelona som ett fattigt lag i nådens år 2009.

Eller att se Barcelona som en fattig stad.

Ett besök på arenan Camp Nou visar upp en storindustri i fotboll där man säljer ­tröjor och andra prylar i en saluhall stor som hela Globen, man har ett ­museum som enligt klubbens egna uppgifter är Kataloniens mest besökta och jag skulle nog tveka att nöja mig med det och ställa frågan om det inte är världens mest besökta museum.

En miljoner människor besöker Barcelonas museum varje år och kan se allt från deras Champions League-buckla från i Rom i våras till en kamera där man kan låta sig ­fotograferas ihop med Zlatan inför en fullsatt arena.

Det där sista stämmer dock inte riktigt. Det är ett montage som görs inne i kameran och för att få den bilden är man tvungen att betala en kasse euro. Många gör det gärna. Svenskarna köade i långa rader för det i går.

För en rundtur inne i arenan får man betala enbart 14 euro men eftersom det är ungefär 140 kronor så drar klubben in enorma summor bara på det.

I går var kön hundratals meter lång dit hela dagen. För att få veta nåt kostar det dessutom sju euro till för att få lyssna på en speakerröst.

Men då kan man å andra sidan komma ner till gräsmattan och fotografera sig där i sin Barça-tröja.

Som vilken Zlatan som helst.

I går kändes det som som om var och varannan besökare pratade svenska på Camp Nou. El Clásico-febern och Zlatan-febern är värre än nånsin.

Uppe på läktarna träffade jag på ett gäng unga svenskar som livligt lät sig fotograferas av diverse föräldrar. När de vände sig om och lät sig fotograferas av mig visade de sig heta Mirella, Alexander, Didde och Hilding och kom från Norrköping (Snoka, som de sa...) och var ute på sin första drömresa.

I kväll sitter de på Camp Nou och håller på Barcelona. Tre av dem på Zlatan, en på Messi.

För in egen del kommer jag naturligtvis att följa Zlatan extra noga, men för mig är den store strategen Xavi – uttalas Tjavi ­enligt den här landsändans säregna sätt att använda bokstäver – den antagligen ­största attraktionen i fotbollsvärlden just nu.

Utan hans fältherreblick vinner inte Barcelona. Med honom vinner de åtminstone ett pris för fotbollens egen upphöjdhet.

Jag förberedde mig i går genom att läsa Roberto Savianos nya bok ”Skönhet och helvete – om maffia, fotboll och ordets makt”.

Bäst är porträttet av Barcelonaspelaren Messi som mest besökt Neapel men ändå anser att han formades där till en europeisk fotbollsspelare där. Men hans största förändring som människa kom när han som ung tvingades ta dagliga hormoninjektioner. Född med det som kallades ”dvärgväxt” tvingades han till smärtsam behandling med tillväxthormon och kunde växa till världens största fotbollsspelare.

Saviano skriver:

”Det mest otroliga ögonblicket under mitt möte med Messi är när jag säger att han liknar Maradona, när han spelar – ”liknar”: för jag vet inte hur jag ska uttrycka nånting som upprepats tusen gånger, även om jag måste säga det ändå – och han svarar: ”Verdad?” ”På riktigt?”, med ett ännu mer blygt och glatt leende. För övrigt, har Lionel Messi sagt ja till att träffa mig inte för att jag är författare eller vem vet vad ­annat, utan för att de talat om för honom att jag kommer från Neapel. För honom är det som för en muslim som föds i Mecka.”

Det är en mycket vacker liten berättelse. Rörande. Den fattige pojken vars föräldrar inte hade råd med behandlingen, men som tack vare fotbollen kunde ge sin son den vård han behövde.

Jag älskar berättelsen precis på det sättet man kan älska att se Messi spela fotboll på sitt unikt rörliga och därmed så svårfångade sätt. Han har väl inte haft sitt ­bästa år i år, men jag hoppas verkligen att han spelar i kväll.

En av de saker som många brukar nämna som en av anledningarna till att de här matcherna är så mäktiga är att det oftast saknats bortafans.

Under en period var det 120 000 Barcelona-fans som fyllde arenan och skapade de mest mäktiga och vackra tifon som världen utanför Nordkorea skådat.

Nu tar arenan 98 000. Historien är ganska fredlig, även om det var här som ett grishuvud kastades ut på plan efter att Figo – en av alla dessa världsstjärnor med en vacker svensk fru, ni vet - lämnat Barca för ­Real Madrid och anklagades för att vara historiens största förrädare.

Gary Lineker har beskrivit känslan i att spela El El Clásico så här:

– I can testify that there is nothing at any other ground in the world that I’ve been to which can equal the cauldron of ­noise from the 98,000 Barca fans baying for the blood of the Real Madrid players when they walk out on to the pitch.

Hur ser rivaliteten ut nu?

Kastas det fortfarande tegelstenar på spelarbussen när de reser till arenan? Tvingas fortfarande spelarna ­ligga på bussgolvet, som Steve McManaman ­berättade i en intervju?

Kan man överhuvudtaget se på Barce­lona som representant för en fattig och ­förtryckt landsdel?

Tveksamt, skulle jag säga. Katalonien har fått igenom flera krav på förbättringar när det gäller självstyre och ekonomisk frihet på senare år.

Men fotbollens rivalitet är en konservativ liten varelse och den där känslan från Franco-tiden kommer nog att leva i många århundraden än.

De goda mot de onda, typ.

Och med tanke vad som hände senaste derbyt i våras så finns det ju inget som talar för att de här matcherna kommer att minska i betydelse.

Efter den matchen i maj, som Barcelona vann med 6-2 (!), Henry och Messi var briljanta, gick Madridklubben in i en ledarskapskris och en identitetskoma som det tog dem ett halvår och 2,7 miljarder kronor att komma lindrigt över.

I kväll får vi se om Cristiano ­Ronaldo, ­Kaká och de fyra andra stjärnorna var värda den investeringen.

Real Madrid har en gruvlig revansch att fordra i kväll.

FAKTA

5 saker du inte visste om El Clásico

1. FÖRSTA MÖTET

Den första matchen mellan Madrid FC, som de hette då, och FC Barcelona spelades 13 maj1902 och var semifinalen i Spanska mästerskapet. Barça vann med 3–1. Senare samma månad blev Alfonso Albeniz Jordana den första spelaren att gå mellan klubbarna när han lämnade Barcelona för Madrid.

2. ALLT ELLER INGET FÖR BARçA

En hemmaförlust i el clásico betyder oftast att titeldrömmarna går i kras. Den regeln har bara brutits två gånger de senaste 80 åren. 1975/76 förlorade Real på Bernabeu men vann titeln. 1928/29 förlorade Barça på Nou Camp men fick ändå lyfta bucklan.

3. 360 MINUTER + TILLÄGG

Det krävdes fyra matcher för att kora en vinnare när lagen möttes i en episk semifinal i spanska cupen 1916. Real vann till slut med 4–2 efter ett tveksamt mål som Barcelona-spelarna tyckte skulle dömas bort för offside. Barça-spelarna lämnade planen i protest.

Finalen spelades sedan i Barcelona, på Espanyols hemmaplan, och Real-truppen fick skyddas av civilgardet på väg till och från matchen när upprörda Barcelona-anhängare attackerade dem genom att kasta sten.

4. ZLATAN – EN AV FYRA

Om Zlatan gör mål i kväll blir han den fjärde spelaren någonsin som gjort mål på Casillas både som Spanien- och Real Madrid-målvakt. De tre som lyckats hittills är Mateja Kezman, Leo Messi och Andrej Sjevtjenko.

5. FÖRSTA MÅLET VINNER

Senast något av lagen vände ett 1–0-underläge till seger på Camp Nou var 7 oktober 1989 när Barcelona vann med 3–1 efter mål av Beguristain och två av Koeman på straff. Sedan dess har laget som gjort första målet vunnit 13 och spelat 5 oavgjorda.

Källa: Infostrada och CNN