Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

IDROTTENS STÖRSTA DERBY – HÄR FÖDS LEGENDER

Nya Yankee Stadium invigdes tidigare i år och har plats för 54 000 åskådare. Nya Yankee Stadium invigdes tidigare i år och har plats för 54 000 åskådare. Foto: AP OBS! MONTAGE

NEW YORK. Baseboll - är inte det bara brännboll på steroider...? Skulle inte tro det.

Baseboll är en konstart, en passion och världens svåraste sport.

Drömresan är tillbaka med del sex – välkommen till klassikern New York Yankees mot Boston Red Sox som åtminstone amerikanerna säger är det största derbyt i världshistorien.

Jag ska se matchen i eftermiddag.

Jag kom till New York i går efter att ha läst Dennis Lehanes fantastiska roman ”Ett land i gryningen” som handlar om ­Boston och New York vid tiden för pandemin Spanska sjukan, rasism, ekonomiskt kaos – och baseboll.

Babe Ruth är en av huvudpersonerna.

Den verkliga Babe Ruth, som spelade ­både i Red Sox och i Yankees under sin ­karriär.

I en fantastisk scen under slutspelet 1918 får Red Soxs problem med tåget och spelar, för att fördriva tiden, en match mot ett lokalt lag med svarta män. Svarta fick inte vara med i de vitas liga på den tiden. ­Blivande världsmästarna Red Sox är nära att förlora och för att slippa den förnedringen fuskar de våldsamt och hotfullt.

I en annan episod förklaras hur base­bollen förändrades under de här åren när en spelare som Babe Ruth inte ville kasta bollen längre utan bara slå. Spelet tappade en nyans men antalet homeruns ökade.

Och publiken älskar sina homeruns.

Jag läser analyser om att homeruns är det svåraste som finns i idrottsvärlden.

De inträffar sällan, men när det händer är det magiskt.

Dennis Lehane som kan sin Bostonhjälte – och Judas – Babe Ruth vet att anledningen till att Ruth kunde slå så många ­homeruns var att han hade en extrem syn. Han kunde frysa bollen med blicken och se vilken skruv den hade. Han läste kastaren bättre än alla andra.

Nu jagar lagen i ligorna homeruns genom att jaga muskler. Antalet dopningsskandaler har varit alldeles för många de senaste åren – men just nu väljer jag att bortse från det, för jag ska äntligen får se en baseboll-match på riktigt efter att ha längtat ett helt vuxet liv.

Baseboll är den amerikanska drömmen.

Jag har alltid älskat den amerikanska drömmen.

Jag har läst hundratals böcker om Joe ­Dimaggio och hans baseboll och liv med Marilyn Monroe.

Jag har sett matcherna på tv – det är fantastiskt att de sänds live även i Sverige numera.

Basebollens klädmode är i världsklass. Det är stil, klass och värdighet.

I eftermiddag ska jag äntligen sitta i nya Yankee Stadium och se det live.

Jag är upphetsad som en feminist som vet att jag ska få träffa Anna Anka.

     

Men varför Red Sox och Yankees?

Det är enkelt.

Det är två stora städer på östkusten. ­Universitetsstaden Boston mot världs­huvudstaden New York.

Irländarna från sömniga Massachusetts mot metropolen som aldrig sover.

Storebror mot lillebror.

Och precis som vanligt så hatar lillebrorsan lite mer. New York Yankees har genom historien varit för bra för att hata andra – de ser bara ner på andra lag.

Men i början såg det annorlunda ut.

Fejden mellan städerna fanns redan före amerikanska revolutionen, men hundra år senare var den större än någonsin. Boston hade då etablerat sig som den kultiverade staden som ledde den ekonomiska och ­intellektuella utvecklingen i landet. New York var den fula, skitiga och elaka staden.

Men allt medan immigranterna strömmade in i hamnen på Ellis Island i New York så hände något. Wall streets framväxt innebar en förskjutning av den ekonomiska makten. New York hade vid 1900-talets början tagit över.

Trots det fortsatte Boston att åtminstone vara bättre i baseboll. Den klubb som idag heter Boston Red Sox grundades 1901. Rödstrumporna blev snabbt en vinst­maskin och deltog i det första moderna ­finalspelet 1903.

Efter några tuffa år där laget bland annat förlorade ett titelrace mot New York, som på den tiden kallades Highlanders, så var de snabbt tillbaka på toppen igen och ­mellan 1912 och 1918 vann Red Sox fyra World ­series.

De var den tidens New York Yankees; ­laget som alla ville slå.

     

En av spelarna i Boston under den här ­tiden var en rundnätt kille från Baltimore med ett plufsigt babyface. George Herman Ruth Jr föddes 1895 och kom till Red Sox 1914, fick smeknamnet Babe och vann tre titlar ­under sin tid i klubben. Vid slutet av 1919 byttes han bort från klubben och det är här mycket av mystiken bakom fejden börjar.

I Boston var Babe en helt okej kastare som mer och mer hade börjat slå frivarv. Karriären gick rakt upp, men det var inte förrän han bytte lag som han blommade ut helt och blev den bästa slagmannen i basebollhistorien.

Vilket lag han gick till?

New York Yankees självklart.

Det dröjde fyra år innan Babe vann sitt första världsmästerskap med Yankees. Den kom 1923, samma år som den legendariska arenan Yankee stadium invigdes. Vid det laget hade Ruth följts av flera andra spelare som tog klivet från Boston till New York. Sedan Babes flytt har Yankees vunnit 26 World series, överlägset flest i Major league baseball. 16 stycken fler än tvåan.

En lika mytomspunnen bollpark som Yankee stadium finns inte i USA och knappast i hela världen.

Yankees är största laget, alla amerikanska idrotter inräknade. Yankees är lika med framgång. Vems förtjänst är det? Tja, arenan som laget spelade på ända till i fjol, kallas för ”The house that Ruth built”.

Red Sox fans var bittra över att man bytt bort Babe – för att lagets ägare skulle kunna finansiera en egen Broadwaymusikal (!). ­Försäljningen av Babe Ruth låg som en skugga över hela den amerikanska östkusten.

”The curse of the bambino”, pojkens förbannelse kallas den. En förbannelse som låg över Red Sox hemmaplan Fenway Park i Boston i 86 år. På 10-talet var Red Sox en maskin som knappt kunde förlora.

När Babe försvann gick allting sönder.

År efter år dog drömmarna om World ­Series. Och när de gick till final så förlorade man på alla otänkbara sätt.

Ta exemplet Bill Buckner. Han om någon känner till Babe Ruths förbannelse. Han ­hade chansen att hjälpa Red Sox till sitt första mästerskap på 67 år. Men han släppte en lös boll mellan benen i finalen mot Mets 1986 och förföljdes, hatades och hånades i Boston ­under många år.

18 år senare fick han ett slags upprättelse genom att han fick kasta första kastet – i premiären året efter första segern på 86 år.

Jubel. Förlåtelse. Försoning.

Idrott som psykoterapi.

Förnedringarna återkom i princip varje år. Allt medan det onda imperiet från New York slaktade rekord och motståndare (på samma arena, för övrigt, där Ingo blev världsmästare 1959).

Alla som följer ett lag i motgång vet vilka känslor av bitterhet ett sådant liv föder fram. Och allt var Babes fel.

Babe Ruth följdes i Yankees av många ­stora spelare. Bland annat av Joe Dimaggio, ­Mickey Mantle och Derek Jeter. Spelare och namn som är kända ända upp i Sverige, trots att vi är ett basebollens u-land.

Mellan 1996 och 2000 vann Yankees World series fyra gånger. Hatet var större än någonsin. Men då hände något. Ligan hade några år tidigare ändrat reglerna så att Yankees och Red Sox skulle kunna mötas även i slutspel, något som tidigare inte var möjligt eftersom de spelar i samma division. 2004 möttes de i en semifinal som spelades i bäst av sju matcher.

Allt var som vanligt. Yankees tog tre raka segrar och skulle sopa hem hela serien i ­fyra raka. Det såg mörkt ut för Red Sox även i fjärde matchen. Men en helt osannolik vändning av Boston ledde till en 4–3 seger i serien och i finalen kunde ingen förbannelse stoppa dem. Efter 86 år av spruckna drömmar så vann äntligen förlorarna.

Undrar ni hur stort det var? Youtuba segerparaden i Boston.

     

Det är ändå här i Bronx den professionella basebollens hjärta finns.

Det är här legender föds och lever vidare. Det är här Yankees ska ta revansch för den svacka som klubben befunnit sig i de sista åtta åren.

För även om klubben bara missat ett slutspel sen senaste World series-titeln 2000 så är det bara stora segrar som räknas i New York.

Precis som i Madrid och Barcelona.

Och nu är Yankees på toppen av basebollvärlden igen.

Där de kritstrecksrandiga ska vara.

De har hamnat där genom kanonvärvningar inför årets säsong. Mark Teixera, CC Sabathia har gjort Yankees till en maskin som mal på under en hel säsong.

Och säsongerna är långa – 162 matcher spelar lagen.

Det är en sjuk massa matcher. Vissa ­dagar spelar de två...

I Yankees finns sju spelare som redan slagit 20 eller fler homeruns. Och i dagsläget är Derek Jeter tre frivarv från att bli den ­åttonde. Rekordet genom alla tider är just åtta spelare i samma lag. Det säger en del.

Laget har alltså slagkraft även om det är en bit till Babe och hans lagkamrater som 1927 kallades för Murderers row. Kastare efter kastare blev då avrättade av Yankees slagmän (pitchers). Men riktigt så bra är inte dagens lag. inte ännu.

     

Den här matchserien kan bli rätt speciell.

Yankees är redan klara för slutspel, men har nu chansen att ta hem divisionen som innebär att de får hemmaplan i en avgörande match i kvarten. När laget tog slutspelsplatsen efter årets första bortavinst mot Angels vägrade spelarna att fira. Det fick räcka med handslag. Målet har varit divisionsseger ända sen första dagen på vårträningen.

Att Yankees dessutom kan göra det mot Red Sox gör inte saken sämre. Johnny Damon spelade i Red Sox 2004 och ledde ”gänget av idioter” som vann World series. I dag spelar han i Yankees. Han berättar om sin syn på matcherna lagen emellan för ligans hemsida.

–Efter åtta år har jag lärt mig den här ­rivaliteten som är den största inom sport. Jag tror att den här helgens serie kommer vara laddad med extra mycket elektricitet.

Det gör jag också...

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

Om Aftonbladet