”Det är helt jävla galet”

Anrells sjunde drömresa: Ett kanadensiskt vansinne

Montreal Canadiens Max Pacioretty tacklas av Torontos John Mitchell.
Foto: AP
Montreal Canadiens Max Pacioretty tacklas av Torontos John Mitchell.
SPORTBLADET

MONTREAL. Äntligen står jag mitt i hockeyns Mekka.

Här ska Slaget om Kanada stå om några timmar.

Välkomna till staden där en enkel avstängning av en spelare kan förorsaka allvarliga upplopp med tårgasbomber.

Välkomna till den våtaste av alla våta drömmar för varje hockeynörd.

Drömresa nummer sju.

Äntligen hockey.

Montreal Canadiens mot Toronto Maple Leafs.

Egentligen är det ju två rätt bedrövliga lag utan någon som helst chans att vinna Stanley Cup – men det är ändå den här matchen man ska se om man vill hitta till det som skulle kunna kallas hockeyns hjärta. För här betyder hockeyn mest.

Montreal är kända för att ha bäst drag på läktarna i NHL. Mest hat, om ni så vill. Och det verkar stämma.

Det första jag ser när jag kommer in i arenan en timma före nedsläpp är folk som går omkring med tröjor med hängningssnaror runt halsarna. Rena vilda västern.

Det är flera som gör likadant. De skriker och vrålar. Jag ser en ”8” på ryggen på tröjan och kan urskilja att folk skriker ”Komisarek” och att han nu äntligen ska få det han förtjänar.

Mike Komisarek, med smeknamnet ”The Communist”, spelade fyra säsonger i Montreal.

Jag frågar en av alla dessa huliganer varför han vill hänga Komisarek och han svarar väsande att det är den största horan som hockeyn sett sen Gretzkys fru tvingade honom att lämna Kanada för pengarna, kändis­skapet och hustruns flashiga kompisar i Los Angeles.

–Komisarek? svarar jag misstroget? Största­ horan? Kom igen...

–Ja, definitivt den största. Han spelade här förra säsongen. Var en av de bästa och blev free agent och gick till?… bah?…Toronto.­ Man gör inte så. Inte här i Kanada. Man säljer inte sin själ, sin trovärdighet och sina fans kärlek för pengar på det sättet.

Jag förstod plötsligt.

Komisarek var en viktig spelare. Har spelat VM för USA.

Jag hade nog i min enfald trott att pengarna utplånat supportrarnas kompromisslöshet när det gäller spelares lojalitet, men fick veta att jag hade fel.

Jag gillade det.

Det finns gränser man inte passerar. Inte­ här i Kanada, där hockeyn är mer religion än någon annanstans.

Avstängning – då blev det upplopp

Går mot arenan och besöker shopen där det finns ungefär 30 olika matchtröjor av autentisk karaktär att köpa.

Jag vet att laget ska spela i den gamla retrotröjan Barbershop i kväll. Köper en i den mera vanliga stilen, man vill ju inte riktigt se ut som om man var på rymmen från Björnligan?…

Utanför arenan finns det skulpturer av en massa olika hockeyspelare. Bland annat den som uppenbarligen är den största lokala hjälten här, en spelare vid namn Maurice Richard med smeknamnet The Rocket.

Alla tar bilder på sig själva vid hans bronsskulptur.

Jag gör likadant.

Då får jag höra en historia som ger en tydlig inblick i vilken passion och livsviktig ­företeelse hockeyn är här i Montreal.

Det handlade om upploppen som den här mannen förorsakade.

Eller snarare som NHL orsakade när man stängde av honom.

Maurice Richard är en av kanadensisk hockeys största legendarer vid sidan av namn som Gordie Howe och Wayne Gretzky.­

Han vann åtta Stanley Cup. Han vann skytteligan fem gånger. Han var bäst – och bittrast.

1954 hade han kritiserat NHL-bossen Clarence Campbell för en del beslut, det blev krig, han fick böta och be om ursäkt, han hotade med att sluta och sa att hans yttrandefrihet hade tagits ifrån honom.

Året efter råkade han toucha till en ­domare under en match med Toronto för att bara några veckor senare komma åt en linje­domare vid ett bråk när Montreal mötte Boston Bruins.

Richards sa att han trodde det var en Boston­spelare han lappat till men ­eftersom det var andra gången på ett år – och det var Richard – och det var Clarence Campbell som styrde, så blev Richard avstängd för resten av säsongen plus slutspel.

Det här var den längsta avstängningen i NHL:s historia.

Normalt sett kunde man slå ihjäl motståndare –?och få tre, fyra matcher.

Men inte för Maurice Richard 1955.

Franskkanadensaren Richard anklagade­ nu Campbell – som kom från den engelsktalande delen av Kanada – för att vara anti-canadien, spänningen blev mycket laddad, men Clarence Campbell var inte rädd för det. Han sa istället att han skulle komma och se matchen mot Detroit om några dagar.

Det borde han inte gjort.

Campbell kom till matchen lite, sent, i mitten av första perioden, med sin flashiga flickvän. Gled in så där?…

Folk blev vansinniga, de började kasta ägg, tomater och skräp efter dem. Campbell log mest, men när en tårgasbomb smälldes av i andra perioden inte långt från

deras platser tyckte även han att det hade gått för långt, arenan utrymdes, Detroit fick matchen.

Utanför Forum fortsatte upploppen. Skador för fem miljoner kronor uppstod, hundratals affärer plundrades, tolv poliser och 25 åskådare skadades. Det var kaos­ hela natten.

Så kan det gå.

Det kallas ”Richards Riot” i Montreal och det talas om det än med respekt och skräck.

Från Dylan till reklam för Viagra

Introt är magnifikt.

Först hör jag Like a Rolling Stone med Bob Dylan.

Go Habs go, svarar publiken. Habs är Montreals smeknamn, en förkortning av ”les habitants”, nybyggarna som skapade Nya Frankrike på 1600-talet.

Sen går låten över i Seven Nation Army med White Stripes. Magisk rocklåt. På isen projiceras alla namn som någonsin spelat i hemmalaget. Några namn skärskådas med matchbilder. Det är mäktigt.

Låten byts och nu sjunger Coldplay ”I used to rule the world. ” Lite nostalgiskt. Lite bittert. Senast Canadiens vann Stanley Cup var 1993.

Låten byts och nu spelas Sympathy for the Devil med Rolling Stones. Genialt.

Alla spelarna i nuvarande laget presenterar sig själva och säger Je suis Gomez ­eller vad de nu heter. Jag är Gomez.

Jag tänker att jag verkligen hade velat höra Mikael Johansson säga Je sui Johansson men han spelar farmarhockey i Hamilton.

Oh Canada på franska är en orgie i nationalsång på läktarna. Mäktigt.

På jumbo görs reklam för Viagra.

Jaques Martin, coach i Montreal gör sin 1?112:e match som huvudtränare i NHL. Han är inte lika upphetsad som många andra.

Det är stökigt och bråkigt högst uppe på de billigaste platserna flera gånger.

Vakter avstyr.

Några förs ut. Ingen blir misshandlad, vad jag ser.

Oroligheter på läktaren

När matchen börjar är det hets från första nedsläppet.

Varenda gång nummer åtta Komisarek har pucken hörs en orkan av burop. Han är inte oberörd. Fattar konstiga beslut. Psyk­andet fungerar.

Det är oroligt på en läktare bakom mig. Högst uppe på läktarna, på de billigaste platserna, sitter stora grupper fans. Vakter tillkallas när en grupp Montrealfans börjar bråka med några Torontosupportrar.

De slåss inte öppet, men vakterna har koll på dem och tar ut några. Det är inte huliganism, snarare den normala umgängestonen när folk druckit nånstans kring 27 öl.

Matchen är mycket bra. Spelet är hårt och spelarna är ett par klasser bättre än sina motsvarigheter i Sverige.

Richard Wallin får inte mycket istid,

Jonas Gustavssons ersättare Toskala gör flera tabbar – de tre första målen borde han nog tagit – och straff­arna släpper han in billigt.

Mästare – i psykningar

Det är ett enormt tryck hela matchen. Inte­ den där trista ölpysande och transfettsdästa berusningen som kväver det mesta av läktar­kultur i nordamerikansk idrott. Det är passion och galenskap hela tiden.

Psykningen av Komisarek skulle fått Black Army eller Änglarna i Göteborg att bli gröna av avund.

Det är bara 92 spelare som spelat för båda klubbarna.

Det är 92 för många tycker alla jag pratar med.

Hal Gill i Canadien har faktiskt spelat för Toronto.

Det är det dock ingen som buar för.

Richard Wallins istid var 6.42. Det var för lite. Han var mycket bra varje gång han var inne, men istid är politik också. Coachen har andra favoriter. I första bytet var han ytterst nära att styra en puck i mål. Defensivt var han felfri. Som vanligt.

Hockeyn är större än religion – och sex

Jag köper en alldeles nyutkommen biografi över Wayne Gretzky som heter ”Gretzkys tears” och är skriven av Stephen Brunt. Det är intressant läsning om hur en karriär skapades i landet där hockeyn är större än religion, kärlek och sex – sammanslagna.

Jag avbryts i läsningen av att Kanadas utrikesminister sitter i en tv-debatt och samtalar allvarligt om hur det ska gå i OS om inte Kanada vinner guldet i hockey, både damernas och herrarnas.

Där kan vi tala om tryck och press.

Charlotte Kalla och de andra svenskarna kan slappna av, i Vancouver kommer det att finnas idrottsmän som har betydligt mer att förlora än vad svenskarna har.

Det kanske är en tröst, tänker jag.

Jag läser vidare i boken om Gretzky och får plötsligt en annan av mina fördomar fullständigt pulvriserad.

Gretzky såldes av Edmontons ägare

Peter Pocklington till hans rätt burdusa kollega Bruce McNall i Los Angeles. Från hockey­land till Disneyland.

PR-apparaten spred ut ryktet att Gretzky själv ville och att hans fru var Kanadas egen Yoko Ono som ville till västkusten till sina fancy vänner för att få bort lilla Wayne från alla hockeynördar.

Det fungerade, men bara för att Gretzky stillatigande och lojalt lät det ske.

Han ville inte skapa kaos för de spelare och vänner som skulle vara kvar i Edmonton. Nästan skrämmande lojalt, om ni frågar mig.

Kanske ansåg han sig också som något större än Edmonton, ägarna och vännerna – och att han därmed skulle tåla skitsnacket bättre än de skulle göra det. Sannolikt en riktig bedömning.

Nu sabbade Pocklington själv hela mörkläggningen av affären och blev nervös och började kalla Gretzky en lögnare och fejk. Författaren talar om dagen när hela Kanada förlorade sin oskuld.

(Lite som när Björn Borg flyttade till Monaco, kanske, om vi skulle göra en svensk parallell. Eller Stenmark?…)

Han skriver:

”Vi tradade vår oskuld och vår födslorätt till den amerikanska imperialismen från en ömtålig kanadensisk nationell kultur, kallhjärtad kapitalism triumferade mot den hudlösa idealismen.”

Stora ord.

Vackra ord, nästan.

Gretzky grät när han flyttade. Gretzkys tears. Hockeyns Yoko Ono var det ingen som brydde sig om, annat än som hatobjekt.

Hela Kanada grät den där dagen. En del gråter nog fortfarande?…

Hur gick det? Montreal vann med 5–4 på straffar. Rätt lag vann.