Årets intelligentaste bok om rugby & parsimhopp

Denna vecka kommer Anrell med jultips. En som passade på att fira jul tidigt var HV71:s Per Ledin, något som gav honom en tredjeplats på veckans lista.
Foto: DANIEL WENGEL
Denna vecka kommer Anrell med jultips. En som passade på att fira jul tidigt var HV71:s Per Ledin, något som gav honom en tredjeplats på veckans lista.
SPORTBLADET

Årets bästa bok handlade om rugby, synkroniserat simhopp, port­vakter och jobbiga fjortisar.

Om jag vore er skulle jag önska mig den i julklapp.

Det episka lilla mästerverket ”Igelkottens elegans” av fransyskan Muriel Barbery fångade hela själen hos rugbyn, den förvirrade sporten ”parsimhopp” och resten av tillvarons väsentligheter som exempelvis den nätta lilla insikten att verklig storhet hittar man sällan hos de människor där man enklast tror att den finns.

Jag kan inte påminna mig ett år där jag läst så mycket bra böcker.

Det började nånstans kring årsskiftet när jag läste Amanda Svenssons ”Hey Dolly” i pocket och sen kom Plura Jonssons fantastiska ”Resa genom ensamheten – Svart blogg och det ljuva livet” och Hanna Hellquists vackra, sorgliga och roliga ”Karlstad Zoologiska” – pocket de också.

Fantastisk krönika

Sen på hösten kom den mest oväntade läsupplevelsen. Karl Otto Verkelids bok om Sighsten Herrgård som Natur o Kultur släppte i pocket. Plötsligt 2009 gav de ut en bok från 1988 och det visade sig vara den bästa boken om svenskt 60-, 70- och 80-tal jag läst.

Sighsten Herrgård – var inte det den där tönten som var kändis som sen fick aids? säger ni.

Jo, men han var så mycket mer. Han var termometern i sin tids röv, som

Norén skulle sagt.

Jag läste den inte när den kom, hade svårt för Herrgård och aids var nåt jag verkligen inte ville läsa om.

Nu läste jag den här skildringen med en njutningsfull nostalgi – om ni missförstår mig rätt – för aids var först av alla hot som media skildrat som om de var ödesfrågor – minns ni twar, ebola, fågelinfluensa, svin­influensa?

Aids var på riktigt.

Aids dödade. Jag var i New York den hösten allt exploderade. Träffade sjuka, satt och hörde deras hostningar, var rädd. Såg ”As Is” på off- off-Broadway och skrev långa skildringar av sjuk­domen. Sa ”aids” på en restaurang, men blev nedtystad av mina New York-­vänner. Ordet fick inte uttalas högt.

Det var en märklig tid.

Alla var rädda.

Läs Sighsten. En fantastisk krönika om en tid som jag trodde att jag glömt. Så långt borta, men ändå så nära.

Men sen var det det där med ”Igelkottens elegans”.

Jag skrev om den när jag berättade om mitt besök på Nya Zeelands rugby­lags match i Twickenham mot The Barbarians just för att den innehöll en underbar beskrivning av de nya zeeländska spelarnas förmåga att verka mentalt överlägsna tack vare deras inledande ”haka”- ritual.

Muriel Barbery skildrar den så vackert och sensuellt.

Men boken innehåller mer sportreferenser.

Förutom rugby skriver Muriel Barbery om den franska intellektuella medelklassens lätt tillgjorda förtjusning i fotboll. (Herregud, så jag känner igen det där, är inte det en trend som man kan spy på, alla gymnasie­lärare och författare som försöker ta över fotbollen från arbetsklassen – blä!)

Men sen var det det där om pardykning.

Vad kan vi lära oss av Barbery?

Muriel Barbery ägnar en lång betraktelse åt det fascinerande att en kort och tjock kan hoppa exakt likadant som en lång och smal. Hur går, liksom, själva kompensationen till för de fysiska olikheterna? Vad kan vi lära oss av den?

Hon skildrar den ångest det kan skapa att se hur en två kinesiskor tappar all synkronisering i ett hopp.

Marcel Proust–Milan Kundera–Muriel Barbery; där har ni min raka litterära linje över en tid som aldrig flyr.

Läs Igelkottens elegans, smartingar där.

Det är årets intelligentaste bok. Fem plus.

Känner mig lite Spengler Cup-crazy i dag.

Julens CD/DVD:

Leonard Cohens konsert på Isle om Wight 1970 släpptes först i år. Den är fantastisk. Det var revolution och haschrök i luften. 600?000 var påtända och skogstokiga. Under Jimi Hendrix konsert började de bränna upp scenen,

rena fotbollsfasonerna. Leonard Cohen skickades upp mitt i natten för att lugna massorna. Han lyckades i en av de märkligaste konserter som hållits. Han är majestätisk och halvpackad. Fem plus.

Julens presentkort på bio till Alla-Kritiker-Som-Inte-Fattade-Nånting går till tre fantastiska filmer: 1. Coco – livet före Chanel. 2. 500 days of Summer. 3. Coco Chanel och Igor Stravinskij. Magi och smarta manus och snygga miljöer och bra skådisar. Fem plus.

Måste varit målfoto vilket program som var sämst på Tiger Woods otrohet: TV4:s Dokumentär eller SVT:s Nu-Ska-Tant-Meral-Förklara-Det-Här-För-Er-Kids. Ett plus.

Skidskytte är roligare när alla utom svenskarna är usla.

Julens varningstriangel: Andrea Bocellis jul-CD är ett riktigt kräk­medel. Värre än grisfötter och ris a la Malta hopkört i en mixer serverat med Ernst Kirchsteiger som dress­ing. Minus.

Julens låt: Silent Night med Glas­vegas. Fem plus.

FAKTA

Här är veckans 5 hetaste svenska sportprofiler

1. Helena Jonsson

Sveriges hetaste idrottare. Och när SOK släpper sin påkostade officiella OS-guide blir hon svensk idrotts omslagskvinna också.

2. Marcus Allbäck

Jag fattar ingenting av alla bråk kring landslaget. Handlar inte allt om rena hårklyverierna. Vem som sagt vad, typ. Ta en fajt om nånting på riktigt, grabbar.

3. Per Ledin

Han har alltid varit en tomte, men jag tycker att fler elitidrottsmän borde ta klivet upp på ståplats och se vad idrott egentligen handlar om.

4. Martin Hansson

Säger att det finns allsvenska arenor dit han inte vågar ta sina barn. Jag förstår honom. När han dömer vågar inte jag heller ta med mina barn.

5. Erik Hamrén

Jag fattar ingenting av alla bråk kring landslaget. Handlar inte allt om rena hårklyverierna. Vem som sagt vad, typ. Ta en fajt om nånting på riktigt, grabbar.