Krönika

Lasse Anrell

Jag hade fel Strömstedt – du har visst sting!

SPORTBLADET

Alla tittar på Stjärnorna på slottet.

Här är hela sanningen bakom en av de mest uppskakande berättelserna i årets program.

Fick ett mejl från en gammal musikstjärna vars namn jag ska låta vara anonymt.

Han skrev:

”Jag såg Stjärnorna på slottet i veckan och jag blev förtjust över Niklas Strömstedt. Roligt att höra honom berätta om sina kontroverser med kritiker.

Och dök minsann inte lilla Lasse upp där?!

I år igen?!”

Jag läste under viss ruelse för jag anade vart det skulle landa. Strömstedt och jag har haft våra kontroverser.

Mejlet fortsatte:

”Han berättade i tv att han fick sin första singel sågad å det gruvligaste av en sur recensent. Så illa att han inte vågade gå ut på en hel vecka.

Känner du igen det där Anrell?!

Visst var det du?!”

Jag läste och slog skamset ner min blick.

Herregud, det var ju så länge sen. 1980 typ. Men visst, det var väl... jag.

Mejlet fortsatte:

”Det här är andra året på rad. Förra året var det Loffe Carlsson som påstod att han fått sitt liv förstört av kritiker. Han namngav ingen, men Jonas Gardell sa att det minsann var du, Anrell, och Björkman på Expressen.

Riktiga praktsvin... he he.

Hur kändes det där?! Två i rad?!

Hur många konstnärers kreativitet har du på ditt samvete?!”

Ja ja. 1980 var Strömstedt 21 år. Jag var 27. Jag var färsk. Otroligt färsk.

Pappan chef på Expressen

Nattslav på Aftonbladet. Jobbade extra på nöjen.

Jag skrev den där recensionen, tyckte väl den var skitrolig, vi var rätt fixerade vid Expressen på den här tiden och Niklas pappa var chef där och de var så stora och vi var så små, det drabbade Niklas. Jag skrev att skivan saknade sting, som Strömstedt allt för tydligt mindes.

Jag fick en hel del ruggdunkningar. Saknar sting... Strömstedt... hö hö.

Dumt? Ja. Oförlåtligt? Nej. Skulle det visa sig.

Några veckor senare var det presskonferens på restaurang Victoria i Kungsträdgården. Ulf Lundell släppte nya dubbelalbumet Längre inåt landet.

Jag var där för att få mig ett ex, skriva några rader kanske och dricka en eller annan öl i den sorgfria umgängestonen som fanns i branschen.

Jag var skitskraj. Lundell var ju där. Han bar redan ikons status. Femte studioalbumet. Jag var skraj – och respektfull.

Problemet var att Strömstedt också var där.

Plötsligt var jag inte så kaxig längre, trots min aktningsvärda ålder.

Strömstedt var bitter, men han ingick i Lundells entourage, Jag vek ner blicken.

– Man skulle valt andra föräldrar, sa Niklas. Lite bittert, lite revanschlystet.

Jag undvek att prata med dem några timmar.

Jag drack öl i stället. Och kedjerökte. Jag drack snabbt. Alldeles för snabbt. Jag började må dåligt. Hann dock ut i all hastighet, spydde mot Victorias vägg ut mot Kungsträdgården i eftermiddagsljuset. Gick in igen.

Sköljde bort det värsta. Antagligen gick jag hem direkt sen. En inställd intervju är också en intervju.

Jag minns att jag ville undvika att gå utomhus bland nöjesbranschen i några veckor efter händelsen. I bakhuvudet ekade de där orden om att ”man borde väl valt andra föräldrar...” Vad hände sen?

Surkritikern blev förlåten

Jag och Strömstedt träffades flera gånger. Sannolikt bad jag om ursäkt. I alla fall erkände jag att det var ovanligt fånigt skrivet. Även sett till att det var utfört av en 27-åring. Jag sjöng med hans dåvarande fru Efva Attling på scen på en gala, han spelade gitarr – det finns bildbevis i Aftonbladets arkiv.

Några år senare – han var då ihop med Agneta Sjödin – levde jag under akut dödshot från en grupp AIK-supportrar.

Jag vågade inte visa mig utomhus i flera veckor.

Jag skulle gissa att det var i samband med Sikta mot stjärnorna.

Premiärfest. TV4-chefen Lars Weiss hade hållit tal och gratulerat Agneta Sjödin till att hennes val av pojkvän var bättre än de tidigare kända fallen.

Strömstedt var där. I fin form. Han erbjöd sig att framträda offentligt och fördöma hoten, känd AIK-are som han var.

Det var förbanne mig fint gjort. Jag blev rörd. Den gamle popsångaren hade förlåtit den gamla surkritikern och var beredd att likt en riddare ställa sig på hans sida – med AIK-tatueringen på ena axeln blottad – och fördöma de livsfarliga supportergrupperna.

Var inte det storsint så säg?

Jag var mycket tacksam. Jag kunde vid behov nynna hans gamla singel ”Jag ringer dej” utantill.

Jag blev till och med hembjuden på middag hos familjen Sjödin/Strömstedt.

Those were the days.

Nu ser jag honom i Stjärnorna på slottet och i På spåret.

Jag fylls av en enorm ömhet. Sannolikt håller jag på att bli mycket gammal och mycket sentimental.

Heja Strömstedt.

Du har sting.

Vad ville jag berätta med det här? Tja, att den där recensionen inte var någon entydig njutning för mig heller.