Krönika

Lasse Anrell

Så sorgligt, så sjaskigt – och så meningslöst

ingen glädje Lasse Anrell minns bilderna av Antonio Pettigrew i Sydney. ”Medan de andra skrattade efter stafettguldet såg Pettigrews ögon sorgsna ut”, skriver Anrell.Foto: AP/ARKIV
ingen glädje Lasse Anrell minns bilderna av Antonio Pettigrew i Sydney. ”Medan de andra skrattade efter stafettguldet såg Pettigrews ögon sorgsna ut”, skriver Anrell.Foto: AP/ARKIVFoto: AP
SPORTBLADET

Holland–Sverige, Dulee Johnson, Antonio Pettigrew – det är bara olyckor överallt.

För att få perspektiv på eländet gick jag på Operan i Stockholm – och hamnade mitt i Mikael Ljungbergs självmord...

Jag måste erkänna att det skakade om mig att läsa om Antonio Pettigrews självmord.

Jag sitter på Kungliga operan i Stockholm och tittar på en föreställning om hur Mikael Ljungberg tog sitt eget liv.

Strax innan har jag läst en artikel om hur löparen Pettigrew dog i sin bil efter en överdos av sömnmedel.

Så sorgligt, så sjaskigt, så meningslöst.

Jag var på plats i Sydney när Pettigrew och övriga USA-löpare vann guldet på 4x400 meter. Efter åtta år åkte han fast. Han vittnade mot sin gamle coach Trevor Graham i rättegången 2008. Efter det levde han ett ganska ensamt liv, läser jag.

Han försökte försörja sig som fri-idrottstränare, men vilka föräldrar vill ha en friidrottstränare som åkt fast för dopning?

Han dog ensam i en bil och sorgligare än så kan knappast en idrottares karriär ta slut.

Jag minns Ljungberg skarpt

OS i Sydney var Frölander och Alshammar. Kajsa.

Och så var det Mikael Ljungberg.

Jag skrev efter spelen att han gjort ett sånt oerhört djupt intryck, bara genom att titta på mig. Han gjorde det på ett sätt som jag inte upplevt sen jag träffade Pelé en gång.

Jag skrev direkt efter guldet:

”Mikael Ljungberg, som just varit så stark och brottats i en så ful, bökig och stökig match, visade sig vara en människa som man kände att herregud, jag måste skydda den här mannen från världen.”

När Ljungberg dött fyra år senare utförde jag ett av de svåraste krönikörsuppdrag jag haft.

Jag väcktes mitt i natten av en chef som sa att Ljungberg var död och att jag skulle skriva om det – på en timme.

Jag sa nej. Jag visste för lite om vad som hänt. Det var sent.

En ny chef ringde just när jag somnat om. En högre chef. Och med den högre chefens hela pondus krävde han att jag skulle skriva. Men jag fick inte nämna att det sannolikt var självmord.

Det blev en konstig text. Det gällde att vara ömsint, men inte låtsas om varför man var ömsint. Självmord var på den här tiden nästan det enda tabuet som ännu fanns kvar om vad man fick skriva öppet om i Sverige.

Jag somnade inte om efter det.

Låg vaken, vred mig och undrade om jag gått för långt, skrivit saker man inte fick skriva. Jag svettades i ångest och undrade om jag brutit mot alla tabun som fanns.

Men redan när jag vaknade insåg jag att jag inte gått för långt. Hela Sverige grät över Ljungbergs öde.

I min dator låg ett mejl från Sveriges stil-guru Magdalena Ribbing. Hon skrev:

”Nyss läste jag på nätet din krönika om Mikael Ljungberg och vill spontant uttrycka min beundran över din starka, varma text; ett ämne svårare att hantera än något annat, ändå har du skrivit glasklart och såvitt jag förstår ur ditt hjärta. Beundransvärt.”

Jag tänker på det när jag sitter och ser operan om hans självmord.

Det är vanligt med självmord på operan. Kanske det vanligaste ämnet av alla.

Men det är ett svårt ämne. Särskilt som Ljungbergs död ligger så nära.

Självmord kan verkligen skapa nationella trauman. Pettigrews självmord skapade mest brist på respekt i amerikanska media. Ingen älskar en fuskare och ännu färre älskar en fuskare som ger upp.

Det var otäckt

Det var något sorgligt redan 2000 i Sydney med Antonio Pettigrew.

Han kastade skorna upp bland publiken, men sen; medan de andra skrattade och log på bilderna efter stafettguldet såg Pettigrews ögon sorgsna ut, som om han var någon annanstans, någonstans där ingen kunde se igenom honom.

Jag tyckte det var otäckt och en smula sorgligt att se.

Jag har sett det på andra dopade idrottsmän; man kan ganska ofta se när glädjen inte bottnar helt i dem.

Det är väl alltid svårt att fuska med stil, antar jag på samma sätt som det är svårt att dö med stil.

Operan om Mikael Ljungberg är ganska bra. Jag greps av den stora mannen och hans hopplöshet efter karriären. Ljungberg var inte dopad, ingen jämförelse med Pettigrew, kopplingen för mig är väl bara den att de var lyckliga 2000, men samtidigt fanns där embryot till det som sen skulle ta deras liv åratal senare.

De borde varit världens lyckligaste, men orkade kanske inte riktigt vara det.

Frågan är väl om inget kan vara så olyckligt som före detta lyckliga idrottsmän...

FAKTA

Här är veckans 5 hetaste svenska sportprofiler

1. Olof Mellberg

Sällan har en spelare saknats så mycket av så många under en match. Mellberg – större än Zlatan.

2. Tommy Kristoffersson

Nya boken om hans fantastiska karriär från rallycross till STCC-succén är en strålande läsning.

3. Kim källström

Hur var det nu – såg han inte lite, lite nöjd ut där på bänken när Hamrén brottades med katastrofläget?

4. Haris Skenderovic

Det kan vara disciplinnämndens mest bisarra beslut nånsin: en armbåge i ansiktet – helt okej. Avgå. Alla.

5. Dulee Johnson

Det var tydligen ett ölbryggeri som var de enda som var någorlunda nyktra när det gällde Drullee.