Anrell: Jag är lite bekymrad över Kalla – men hoppas formen är bra

SPORTBLADET

OSLO. I dag skrivs nästa kapitel i VM i skidåkning mellan Norge och Sverige.

Då handlar det om den nya svenska solidariska skidåkningen.

Mot den nynorska egosimen i skidspåret.

Marit Björgen.
Foto: SCANPIX
Marit Björgen.

Det finns en intressant moralisk aspekt på dagens damlopp i dubbeljakt.

Det är frågan om ifall åkarna i de olika landslagen ska hjälpa varandra – eller bara åka för sig själva.

Det här har varit en känslig fråga ända sen OS i Vancouver – i Norge.

Det var i damernas dubbeljakt i OS det hände.

Kristin Störmer Steira hade skaffat sig en lucka på 10 sekunder under den klassiska åkningen.

Då var det Marit Björgen (!) som tog upp klungjakten.

Det lilla nationalhelgonet Marit Björgen.

Problemet var att hon gjorde det trots att landslagsledningen bestämt att ingen norsk åkare skulle få leda jakten om en annan norska tagit ledningen.

Resultat: Björgen vann guldet.

Anna Haag silvret.

Kristin Störmer Steira ingenting.

Har droppat den interna regeln

Nu är det VM och utvärderingen är inte den att Marit och de andra ska skärpa sig i lagåkning och solidaritet. Tvärtom. Norska laget har istället droppat den interna regeln.

Kanske klokt, lagåkning är svårt. Men det mest intressanta tycker jag är att ingen ilska verkar ha drabbat Björgen efter det som hände i OS.

Det hade det nog gjort i Sverige... Vi hade inte gillat om våra skidstjärnor hade droppat solidariteten.

För vi vet ju – i våra små sossehjärtan – att vi fick våra största hjältar i OS när Marcus Hellner och Anders Södergren bromsade i herrarnas dubbeljakt när Johan Olsson tagit ledningen.

Olsson fick ett brons för det.

Hellner ett guld. Och Sverige ett oförglömligt idrottsminne.

Bekymrad över Kalla

Eller nu i VM i torsdags när Emil Jönsson bromsade i sprintfinalen – och bäddade för Hellner.

Så gör vi svenska bananskalare – medan oljeshejkerna från Tröndelag mest åker för sig själva.

Jag är lite bekymrad över Charlotte Kalla.

Hon gav inget riktigt tydligt svar på hur hennes form är i torsdags i sprinten. Man anade att den är bra, hennes åkning såg stark och kraftfull ut och jag anade att hon har en snabbhet i sig som är på samma nivå som Marit Björgens.

Men det fick hon inte visa.

Hade hon inte blivit instängd och utpressad av fransyskan Barthelemy i semifinalen så hade hon antagligen gått till final. Och där tror jag att hennes styrka hade fällt avgörande. Då hade hon sannolikt haft chans på medalj.

– Jag blev stängd, jag fick inte ut det jag hade i kroppen, sa hon i norsk tv.

Det var ovanligt tydligt sagt, för att vara den notoriskt eftertänksamma Kalla.

Om Kalla hade haft en chans mot Björgen i finalen är väl mera tveksamt.

Ska man slå Björgen behöver man sannolikt ladda med både mjölk och hallucinogener.

Ska man vinna i sprint – och inte är extremt explosiv som Northug, Jönsson och Hellner – måste man nog ha betydligt bättre position än Kalla hade.

Inte hennes grej

I dag handlar det om dubbeljakten på 15 kilometer.

Halva loppet i klassisk åkning och halva i fristil.

Masstart är inte hennes grej, brukar Kalla säga, och jag antar att de flesta kommer att säga att Anna Haag har större chans.

Inte mig emot. Jag tror att hela skidvärlden är nyfikna på Haags form.

Hennes säsong har varit rätt konstig och det enda som återstår är väl bara en äkta extrem formtopp.

– Körde på några fartdrag, kändes bra. Helt lagom bra, skrev hon i sin blogg i går efter ett träningspass.

Haag borde göra som Kalla

Kalla ska ladda med att pränta in positiva bilder från OS.

Det är bra. Anna Haag borde göra samma sak, även om Haag verkar ha positiva bilder på näthinnan som ett mera kroniskt tillstånd. Jag minns fortfarande en klassisk intervju i OS efter sprintstafetten.

Kalla och Haag fick frågan om de var nöjda med silvret. Haag svarade något magiskt om att hon och Kalla var två glada tjejer som gillar att åka skidor och skulle de inte vara nöjda med ett OS-silver så var det väl nåt väldigt underligt.

Det är vad jag kallar att ha positiva bilder framför sig.

Man förlorar inte ett guld – man vinner ett silver. Om man så vill.