Krönika

Lasse Anrell

Sportbladet

Sluta kalla Björgen för en astmaexpress

Lasse Anrell: Istället ska vi börja njuta på allvar av en idrottskvinna som presterar på en nivå som nästan ingen annan i världen just nu

OSLO. Ska vi sura över att Marit Björgen vinner allt och ska vi gnälla över att hon får använda astmamedicin?

Jag tror inte det.

Ska vi släppa det där nu och resa oss upp och hylla en av världens absolut bästa kvinnliga idrottare?

Jag tror det.

Det är idrottshistoria som skrivs just nu i Oslo.

Norrmännen själva var dock en smula sura i helgen.

Såna här rubriker kunde man se i norsk press:

”Sura bror mot Gull-Marit HETSAS I SVERIGE” ”Sura bror” är det ändrade namnet på svenskar, som brukar kallas ”Söta bror”. Hetsen fanns i svenska medier i diverse läsarkommentarer som hängde fast vid tankar om att Marit Björgen är dopad.

Slovenskan Petra Majdic blev inblandad och hon hetsade i går mot norska medier. Jag hörde själv henne gnälla lite lätt över Björgens medicin tidigare under VM, men i går sa hon att hon var ”förbannad” och besviken på norska medier.

– De vill ha ett krig mellan mig och Marit, sa hon.

Björgen mörkar ingenting

Norska tidningar använde, enligt Petra, enskilda citat som de gav felaktiga vinklar. Majdics egen vinkel var att hon är sur på Fis som låter skidåkare tävla i under minus 20 grader så att skidåkarna utvecklar köldastma så att de är tvungna att åka på medicin.

– Norska tidningar verkar vilja se blod, jag vet inte varför, sa Petra.

Jag är benägen att hålla med henne.

Björgens medicin är inte av någon starkare sort. Det jag själv skrivit i saken är att det borde finnas en större öppenhet kring vilka mediciner åkare äter – och vilka effekter de har. Frågan måste alltid ställas när någon är så överlägsen som Björgen är.

Svenska åkare har också dispens för astmamedicin – men de berättar själva inte vilka mediciner de tar. Det har nästan enbart Björgen gjort.

Hon mörkar alltså ingenting.

Det är bra. Det borde ingen få göra.

Och skidåkarsporten borde nog fundera på det här med att släppa ut åkare i polarkyla där de drar på sig sjukdomar som knappast är nödvändiga eller särskilt nyttiga.

Men Björgen då?

Hur stor är hon?

Herregud, hon är ohygglig stor. Man är verkligen stor när det enda som kunde skapa verklig upphetsning i mediafållan i går var när det stod klart att Kowalczyk höll på att vinna.

Höll på att slå Björgen.

Höll på att slå den oslagbara.

Björgen redde upp det hela, hon trodde coacherna ljög för henne när de sa att hon bara var två sekunder efter polskan med en kilometer kvar och därmed skulle hon alltså ha tagit in sex sekunder på en kilometer.

– Dom ljög faktiskt, berättade en norsk journalist för henne.

– Va? Nej!?

– Dom ljög. Du låg lika med Kowalczyk. Dom ville inte att du skulle tro att segern var klar...

Statistiken är överväldigande: tre guld i VM än så länge. Tre chanser till – och till rekordet som petar ner Yelena Välbes fem guld från VM 1997 i Trondheim från den historiska tronen.

Tre OS-guld, tre silver, ett brons.

Sju VM-guld, två silver, tre brons – sammanlagt.

Och hon forstätter åka till OS 2014 i Sochi.

Kalla enda som kan slå henne

Jag tycker vi ska släppa det där med medicinen nu, och sluta kalla Björgen för en astmaexpress. Istället ska vi börja njuta på allvar av en idrottskvinna som presterar på en nivå som nästan ingen annan i världen just nu.

Att hon dessutom är smart och en stor ambassadör för sporten gör inte saken sämre.

Björgen gav en intressant definition av vilken sorts trötthet man kan drabbas av som idrottsman under ett sånt här mästerskap.

– Det är så mycket intryck som snabbt ska glömmas.

Ett lyxproblem, onekligen, men ett problem.

Kowalczyk hade en annan definition:

– Längdskidåkning är en lång stor smärta.

Björgens marsch mot skidhistorien fortsätter.

Just nu tror jag att den enda som skulle kunna gått ut mot Björgen som favorit och faktiskt kunnat slå henne är Charlotte Kalla – om Kalla hade fått chansen på tio kilometer fristil.

Men den möjligheten fick hon inte här i VM.