Ge allt – eller stanna hemma

När Mårts gör revolution räknas bara segrar – till varje pris

SPORTBLADET

Mårts revolution.

Det är lite Erik Hamrén-känsla över Nya Tre Kronor.

Pär Mårts talade om förändring – och han gav oss förändring.

Mårts första landslagstrupp uppvisade precis allt det som man ville att den skulle göra.

Många nya namn – och faktiskt ungefär de namn man ville ha.

Det mest förvånande var hans upplägg; Tre Kronor under Mårts ska bara ha en enda sak i sina små försynta svenska hockeyhuvuden: seger.

Tre kronor under Mårts ska vinna – ”till varje pris”.

Allt annat är värdelöst – bara segrar

räknas och det ska inte finnas en enda uppladdning som inte handlar om att vinna.

Känsliga uttryck

Det är lite känsligt det där. ”Vinna till

varje pris”. Det låter lite brutalt. Måste du mosa motståndare för att vinna – gör det. Måste du tackla de andra där de är som mest sårbara för att vinna – gör det.

Lite kanadensiskt så där.

Lite våldsromantiskt.

Men jag är inte sämre pedagog än att jag måste erkänna att jag gillar det.

Vinna till varje pris kan lika gärna betyda att man som spelare är beredd att offra sin egen bekvämlighet för segrar. Offra sin egen säkerhet. Att inse att om man inte beredd att ge allt för att få ta på sig Tre Kronors dress så kan det lika gärna vara.

Det är bra.

Jag tycker att de nya spelarna som strömmar in i Mårts trupp till Karjala Cup är spelare som borde passa in där.

Det är som om han vädrat ut en hel del unkna värderingar. Och en del unkna spelare.

Herregud, till och med Andreas Jämtin får vara med. Han backar aldrig. Han har dessutom visat sig kunna slå en eller annan passning i år så jag tycker han är värd den här chansen.

Men det är många mer eller mindre nya och fräscha namn i truppen:

Sebastian Erixon – fantastiskt lovande back från Timrå.

Mattias Ekholm – fyndet från Mora som levererat match efter match i Brynäs.

David Rundblad – elitseriens kanske bästa back. Bara 20 år.

Elias Fälth – 29-åring som plötsligt visade sig vara en briljant elitserieback.

Joakim Lindström – har varit med förr, men nu är han given efter succén i Skellefteå.

Marcus Krüger – smart forward i Djurgården som är på väg att hitta fjolårsformen.

Mattias Sjögren – Färjestads nya Jörgen Jönsson, importerad från Rögle.

Dick Axelsson – Elitseriens allra mest talangfulla forward. Nu gör han mål också.

Niklas Olausson – andra spelaren från succélaget Luleå i truppen. En hårt arbetande härförare.

Jakob Silfverberg – Brynäs briljanta unga forward som jag hoppas får styra powerplay.

Jag saknar Arlbrandt

Det här är alltså gänget som får chansen i första turneringen. Planen är att de som visar att de vill vara med och spelar hårt och fysiskt och verkligen tar för sig får vara kvar.

Jag gillar det. Ut med resten.

Nya tider. Nya chanser.

Några jag saknar? Tja, kanske ett par. Pär Arlbrandt, Luleås

powerforward, Lukas Kihlström, Söder-

täljes back som tagit ett enormt kliv i år.

Mårts sågade sin gamle kapten från HV, Johan Davidsson, och sa att han varit för dålig i år och det stämmer ju. Jag kan nog tycka att hans kedjekumpan Martin Thörnberg varit lika dålig, men det kanske är en smaksak.

Tillbaka lagom till VM?

Och Davidsson kommer säkert att få sina chanser, han också. Om inte annat så när det drar ihop sig till VM, då brukar de gamla stabila märkena tas till heder. Om det nu

inte är så att några av de nya tagit chansen.

Lite Hamrén-känsla som sagt över nya Tre Kronor.

Vi får ju se hur det går. Det kan ju bli hur kul som helst. Och det kan sluta med 4–0 i arslet första matchen när det är allvar.

Och då är nog Davidsson definitivt tillbaka...