Krönika

Lasse Anrell

Sportbladet

Anrell: Hela den norska skidsporten är en mansgris

OSLO. När SVT:s Jonas Karlsson säger att Petter Northug är en gris så har han ju rätt på ett sätt.

Hela den norska skidsporten är nämligen en gris.

En mansgris.

Mansgrisar? Efter att ha läst Sverker Sörlins bok ”Kroppens geni” diskuterar Lasse Anrell våra grannars historia och förhållningssätt till kvinnlig skidåkning.
Mansgrisar? Efter att ha läst Sverker Sörlins bok ”Kroppens geni” diskuterar Lasse Anrell våra grannars historia och förhållningssätt till kvinnlig skidåkning.Foto: Foto: SCANPIX

Jag har nämnt den förr och jag nämner den gärna igen.

Sverker Sörlins ”Kroppens geni” handlar om skidåkning i allmänhet och Petter Northug och Marit Björgen i synnerhet och är en utmärkt bok som verkligen går på djupet.

När man läser partierna om kvinnlig skidåkning blir man en smula bestört.

Eller snarare mycket förbannad.

Berättelsen om Björgen är en berättelse om motstånd. När hon vann en massa tävlingar som ung skickade tränaren för distriktslaget ett brev till den lokala tidningen i Tröndelag där den på ett allvarligt sätt ombads sluta skriva så mycket om henne framgångar. Det fanns andra som det också borde skrivas om. Killar, kanske?

Stämplas som platsbunden

Sörlin skildrar Björgens krampaktiga önskan att slippa åka till skidgymnasiet i Meråker i stället för att stanna hemma i tryggheten i Stören. Hon stämplas som ”platsbunden”. Hon går aldrig på dagis eller fritids.

Men hon är bra. Lokala mästerskap vinner hon, norska också – internationellt misslyckas hon däremot. Platsbunden?

”Märktes puberteten särskilt när hon tränade? Inte alls, säger Idar, hennes första tränare. Han borde veta. Inget hack i kurvan.” skriver Sörlin på sin knastertorra essäprosa.

Bakgrunden till dagens norska boom är dock svartare.

Norge var sist med mästerskap för kvinnor. Sverige och Finland fick sina 1917 och 1911. Norge först 1954.

Efter fiaskot i VM i Lahtis 1958 – sist i stafetten – så frågade norska tidningen Aftenposten på blodigt allvar:

– Skall Norge fortsatt vara med eller ska vi helt slute med damelangrenn i Norge?

Måna aktiva och ledare svarade att man borde sluta. Skidåkning för kvinnor var inte ”estetiskt” medan slalom var riktigt kvinnlig.

Det var mycket nära att kvinnlig skidåkning blev en ickesport igen, en folkrörelse i stället för något så manligt som än en tävlingsform.

Men de kvinnliga tävlingsåkarna klarade sig med ett nödrop. Och på 60-talet kom framgångarna. OS-guld. Då passade det.

Björgen hade ett slags pubertet ändå. Lite senare. Blont hår, nitar i öron och mun. Tröndelagspunk. Ser mycket rolig ut. Men skidor åkte hon.

– Oslo är den enda stad där man kan få se death metal-kids åka skidor, säger en man på norsk radio som jag pratar med. Det stämmer.

Björgens öde slutade lyckligt.

Det finns de som inte orkade.

Rykten, sladder och skvaller

Siri Halle klarade sig sämre. Hon var en extremt lovande junior men slutade tvärt 1998 och skrev boken ”Sporet fanger”. Först tio år senare är hon beredd att försöka åka skidor igen.

Halle var en överklasstjej från Oslo. De andra på skidgymnasiet var killar från landsorten.

Halle berättade om sexuella trakasserier. Ryktesspridning, elakheter och en påtvingad avsugning från en manlig gymnasieelev medan hans skidåkarkamrater höll vakt utanför dörren.

Och så rykten, sladder och skvaller efter det.

De här killarna gjorde det med en skidåkarkollega, en av Norges mest lovande unga skidåkare, den tuffa storstadstjejen i cowboy boots som inte riktigt var som de.

Helle bemötte det med att bli ensam och att träna ännu hårdare på att bli bäst och visa de andra.

Tränarna bemötte det genom att föreslå att hon skulle banta.

Den smala elittjejen skulle bli ännu smalare – det var deras råd. Så skulle alla problem vara över.

Hon tittade på sin kropp men hittade inget fett.

Först.

När hon tittat tillräckligt länge och lyssnat tillräckligt ofta på tränarnas ord börjar hon tycka att hon verkligen var fet. Och anorexin var bara några kostråd borta.

Siri Halle klarade sig. Till sist.

Björgen klarade sig också. Men även hon har haft problem. Efter fiaskot i Turin och VM i Liberec drog många sponsorer öronen åt sig. Jag antar att det är förklaringen till att hon är ytterst sparsam med att ta in nya sponsorer efter framgångarna i Vancouver och just nu i Oslo. Björgen glömmer inte de som svek eller de som stod kvar.

Jag tänker på Carolina Klüft som höll kvar vid sina ursprungssponsorer när en massa nya ville haka på framgångsvågen.

2010 hade den ganska nykläckte världsstjärnan Petter Northug dubbelt så hög lön från norska skidförbundet som den etablerade och fem år äldre världsstjärnan Marit Björgen. D-u-b-b-e-l-t.

Sånt svider.

Sånt svider, även för den som tjänar mycket.

Den enda förklaringen är naturligtvis att det norska förbundet är grisar.

Mansgrisar.

FAKTA

Lasses lista

1. Emil Jönsson

Lämnar VM med ett brons – men tog guld i att återupprätta det goda humöret i det svenska laget.

2. Larry Poromaa

Sällan har en man fått så mycket uppbackning efter att ha misslyckats tre dagar i rad. Tur för honom – och oss.

3. Anna Haag

Sjöng sin hit ”Jag vill bada naken i fjord, med Larry Poromaa och Anna Haag” så att hon platsat i schlager-SM.

4. Ida Ingemarsdotter

Sveriges stora genombrott i VM – dessutom pratade hon mest och bäst av alla efter medaljerna.

5. Prins Daniel

När alla jublade över att han var i bild vid den stora medaljceremonin kunde han inte dölja sin förtjusning.