Krönika

Lasse Anrell

Elitseriens Ebba Grön är här för att stanna

SPORTBLADET

Min kanadensiske väninna Elaine var på Djurgården-AIK i torsdags.

Hon undrade om det verkligen var hockey det handlade om.

Jag förstod henne – men sa att för att förstår det här måste man fatta skillnaden mellan Eddie Meduza och Madonna.

AIK fick för lite hyllningar efter första derbyt.

Dagen efter derby nummer två försökte jag gottgöra försummelsen rejält.

Jämförde AIK:s spelsystem med Luleås och kom fram till att Solnas Luleå Light spelar en modern hockey – även om Luleå åker mer skridskor.

Derby nummer två blev en speciell upplevelse.

Den här gången gick AIK in som favoriter – eller åtminstone som en jämbördig partner. Ett skifte har inträffat i Stockholmshockeyn; AIK är tillbaka på allvar och nu är det inte ens säkert att de kommer att hamna i kvalserien i vår.

Det kan till och med bli slutspel för Roger Melins lag.

Och varför inte: ett lag som har råd att ha Vesa Toskala som reservmålvakt har alla ­resurser och förutsättningar. Fråga bara Toronto och Jonas Gustavsson. Han får rysningar bara man nämner Toskala. Det tror jag mig veta...

Viktor Fasth, däremot, är helt oberörd.

Han är årets Gustaf Wesslau.

Nära konkurs i fjol

Det enda man kan oroa sig för en smula är just det där med AIK:s resurser.

För ett år sen var laget ­nära konkurs. Pengarna var slut – de framtida inkomsterna ­redan förbrukade.

Ett år senare dominerar de åtminstone elitseriens noll­åttaområde. Det är en total omsvängning.

Problemet är bara att det enda som egentligen har hänt är att laget fått ett elitseriekontrakt - och en påse tv-pengar.

Övriga inkomster för AIK har bara ökat marginellt sen förra året.

Publiken på läktarna är lika frånvarande som då. Egentligen är det bara på bortaplan som laget drar mycket publik. Hockeysverige verkar minnas sitt gamla storlag bättre än AIK:s egen publik.

Elaine gillade klackarna.

Nåt sånt finns inte i Kanada.

– Ni har 3 000 på Hovet, sjöng Djurgårdens klack. Elaine såg frågande ut. Jag förklarade svenska klackars speciella humor och fixering vid publiksiffror.

Jag sa att klubben inför återkomsten inte ens hade råd med att anställa ­någon för att ragga publik. Många elitserieklubbar har en hel armé av publikraggare anställda. Det ger resultat.

Men inte hos AIK.

Dyra kontrakt

AIK har trots det här råd att köpa in artistspelaren Josh MacNevin och skriva kriskontrakt med Kent McDonell och Rastislav Pavlikovsky. Dyra gossar.

Jag är rädd att det här är ett problem klubben skjuter framför sig. Än täcker tv-pengarna upp. Men hur ser det ut i vår? Vad händer om publiken fortsätter skita i sitt AIK?

Och så var det det där med musiken.

Är det någon i dag som minns Djurgårdens marknadsavdelning kaxiga förklaring till att deras biljetter är 100 spänn dyrare än AIK:s?

– Det är dyrare att se Madonna än Eddie Meduza.

Briljant förmulerat, men tyvärr har ju inte Djurgården levererat.

Madonna spelade sämre hockey än Eddie Meduzas navelludd i torsdags.

Fyra minuter efter att AIK-klacken brände av sitt kaotiska tifo med rök, eld och blixtrande saftblandare så låg det ute på Youtube.

Som ett tips till Hockeyligan.

Nu vänder vi blad. Vi ska se framåt. Det ska bli fint.

FAKTA

LASSES LISTA

1. Tumba Johansson

Svensk hockeys första fixstjärna är mannen som får Forsberg och Sundin att spela tillsammans igen.

2. Agon Mehmeti

Malmö, precis som flera elitserielag, visar att det lönar sig att satsa på unga, pigga och glada svenska talanger.

3. Jeffrey Aubynn

Kul att Den Gamle fortfarande hänger med. Bedömdes inte han som slut och för lat typ redan förra årtusendet?

4. Mark Owuya

Djurgårdens målvakt försökte flina bort jättetavlan och varför inte; Fredrik Norrena har gjort hundra likadana. Minst...

5. Mikaela Laurén

Något säger mig att vi har en hel del brudar ute på banan som får arbeta som klassiska ringvrak som det är lätt att slå ut.