Krönika

Lasse Anrell

Sportbladet

Anrell: Skid-VM borde gå i Norge – varje gång

Therese Johaug kör här hem tremilen inför den entusiastiska hemmapubliken.
Therese Johaug kör här hem tremilen inför den entusiastiska hemmapubliken.Foto: scanpix

OSLO. Skid-VM är slut och det var väl egentligen inga konstigheter.

Norge vann nästan allt. Sverige vann två guld.

En enda sak vet jag helt säkert nu: skid-VM borde alltid gå i Oslo.

Marit Björgen blev drottning. Petter Northug kung. Therese Johaug kronprinsessa.

Petter Northug tog fem medaljer på fem starter. Tre guld. De tre största.

Marcus Hellner vann första guldet, fick mellanpartiet förstört av usla klassiska skidor. Sverige sumpade möjligen två guld på grund av den där ödesdigra vallasvackan – precis som Norge sumpade guld i starten av OS i Vancouver på grund av vallamissar.

Tårarna visade pressen

Jag tror att Daniel Richardsson bestals på ett guld på 15 kilometer, jag tror att Marcus Hellner sumpade en medalj, kanske ett guld på dubbeljakten.

När Hellner fick slita häcken av sig på den första klassiska delen trodde alla – även de norska experter jag såg loppet med – att han var helt körd.

Hans comeback i loppet och förmågan att utmana en Northug som vilat i 2,9 mil imponerade kanske mest av allt på norrmännen under hela VM.

Jag höll med dem. En annan utgång av den striden hade förändrat förutsättningarna för det här mästerskapet totalt.

Då hade Northug pressats på ett sätt jag inte är helt säker på att han klarat. Hans hulkande gråt efter första guldet antydde pressen han levt under.

Dubbeljaktens majestätiska spurtstrid är en av de saker jag tar med mig hem.

Han säljer en pytteliten sport

Genombrottet för Ida Ingemarsdotter är en annan. Där har svensk damskidåkning fått ett sent genombrott som den behöver.

Bredden under Charlotte Kalla måste bli större. Den är på väg att bli det.

Och vid nästa VM går 10 kilometer i fristil – då kommer Kalla att ha guldchans igen.

Kalla får godkänt annars. Guldet i lagsprint var en styrkedemonstration av ett lag som var stukat av vallakrisen.

Jag tar också med mig Marit Björgens dominans. Hon är definitivt en av världens absolut främsta idrottskvinnor. Det är jag inte det minsta osäker på – trots att skidsporten är en extremt liten idrott.

Jag tar också med mig Petter Northugs förmåga att sälja den här pyttelilla sporten.

Hockey i Kanada, skidor i Norge

När Alex Harvey vann guld i lagsprint så fick han frågan om det här var stort hemma i Kanada.

–Ja, för de femton personer som bryr sig, sa han.

Jag tar också med mig med mig den bisarra stormen i en norsk blankflödetermos över Petter Northugs stroppsladd i stafetten. Herregud, innehåller en sport inte fulare trashtalk än det är den världens mest skyddade reservat av sportslighet.

Rena, rama 50-talet.

Jag hoppas Hellner tar showen för vad den var – och hittar på nåt bättre själv. Försöket i går att knäcka Northug var en variant. Det finns säkert smartare att testa i framtiden.

Jag tar också med mig första guldet – Marcus Hellners fantastiska spurt i sprint– finalen. Glöm inte den för alla andra spurtstrider som fanns i VM.

Många härliga stunder.

Skidsporten är verkligen större än någonsin i länder som Sverige och Norge och numera även Finland.

Största intrycket gav ändå själva mästerskapet. När junior-VM i hockey gick i Kanada inför ständigt fulla läktare skrev någon att mästerskapet alltid borde gå på hockeyns hemmaplan.

Efter VM i Holmenkollen skriver jag att skid-VM alltid borde gå i Norge och gärna för mig i Oslo. Det är den belöning som staden är värd.

600 000 har sett tävlingarna efter spåren.

600 000 (!).

700 000 har sett prisutdelningarna på Karl Johan. Det är dumt att ens låtsas att VM borde gå någon annanstans.