Krönika

Lasse Anrell

Sportbladet

”Det är dags att vakna, Skellefteå – slutspel nu”

SKELLEFTEÅ. Man vet att det är slutspel när:

1. Båda tränarna säger att hans lag ”kändes starka på slutet”.

2. Mikko Lehtonen är osynlig – tills han råkar styra in segermålet.

3. David Rundblad avgör åt alla tänkbara håll.

4. Skellefteås publik stannar hemma.

Det är viktigt att slå fast en sak allra först:

Vakna, Skellefteå. Det är slutspel nu. Att så många väljer att stanna hemma i stället för att stötta sitt lag är skandal.

Folk här verkar inte ha fattat att det är nu eller aldrig. Skellefteå kommer inte att ha ett lag som går in i ett slutspel som guldfavoriter på många år.

Men laget behöver stöd om de ska vinna – inte humörsänkare som en oändlig massa tomma stolar.

–Är det rea på skotermattor hos Lundgrens, undrade en lokal tänkare. Det undrade jag också.

Efter ett år med fler usla matcher än på länge var det skönt att se riktig hockey igen, med riktiga hockeyspelare som smällde på och kunde hålla i en puck utan att stirra på den.

Från Magnus Johanssons första mål där han totallurade Andreas Hadelöv över David Rundblads underbara åkning in i slottet och prickskyttet i världsklass i höger kryss till samma Rundblads klantiga puck out i slutet vid boxplay – hela vägen var det intensiv slutspelshockey.

Skriverier om att allt hänger på Skellefteås förstafemma besvarade de med att – inte vara särskilt bra. Dessutom fick Fredrik Warg kliva av med skada, men han ersattes rätt bra av Martin Lundberg, en av tio spelare födda på 90-talet i hemmalaget.

Häftigt att se de unga

Bara av det skälet hoppas jag att det går bra för Skellefteå.

Tio unga killar får chansen och blir lite extra brådmogna genom att de tvingas ta ansvar. Det är häftigt att se.

Men Mikko Lehtonen som är hela 23 år och vill tillbaka till NHL och vill spela i finska landslaget igen, utan att försvinna som han brukar göra när det blir allvar, glänste inte.

– Vi håller på att sätta fart på honom, sa coach Anders Forsberg efteråt och det behövs nog. Kenta Nilsson kunde spela så där att han glänste när det var serie men försvann när det var slutspel, men numera är det ovanligare med såna glidare.

Tur för Lehtonen att han råkade styra in segermålet.

Tim Erixon, som sköt, var värd hela poängen.

Mycket av Skellefteås taktik handlar om att minimera de unga spelarnas misstag – och att försöka hålla uppsikt över Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac i Linköpings motsvarighet till hemmalagets superkedja.

Det gick inget vidare i inledningen men efter den chockstarten gick de tätare på tjeckerna och fick även tredjeparten Sebastian Karlsson att bli långsammare.

– Jag har en känsla av att tjeckerna inte är så vältränade, sa Anders Forsberg efter matchen.

Se där, en riktig äkta tränarattack, redan efter första matchen i en kvartsfinalserie. Bra. Mer sånt.

Han utvecklade:

– Ligger man tätt, tätt, helst innanför tröjorna på dom, blir det tungt.

Det stämde. Tjeckerna blev lite mer anonyma. Jag kan dock tänka mig att uttalandet blir bra tändvätska när LHC:s coach Hans Särkijärvi ska ha kvartssamtal med tjeckerna inför morgondagens match i Linköping.

Det borde funka.

Håkansson ett sparkapital

Eller också har Forsberg rätt – och den täta, fysiska defensiven kommer att kväva tjeckerna. Precis som LHC:s täta defensiv lyckades stoppa Lehtonens skridskoåkning redan i mittzonen i går.

Vad gäller styrkan i slutet hade båda tränarna rätt.

Linköpings offensiv mot slutet av ordinarie tid tvingade Rundblad till misstag. Två powerplaymål visar att laget faktiskt kan vara effektiva där.

Mikael Håkanson är också ett sparkapital som börjar fungera igen.

Skellefteås förmåga att vänta ut LHC i sudden death var lika imponerande.